Modernismen vid frontlinjen

Jag föredrar SvD framför DN lika självklart och instinktivt som jag föredrar Aftonbladet framför Expressen. Båda morgondrakarna står i princip för en politisk samhällssyn som jag finner fullständigt grotesk. Men om DN är mer renodlat liberal/nyliberal så står SvD för mig för något mer konservativa värderingar, tyvärr mer och mer uppblandat med den mest livsfarliga och människofientliga nyliberalism.

Jag vet att vissa andra vänstermänniskor föredrar DN framför Svenskan för att de på något sätt ser politiken som en lång glidande skala där liberalismen och folkpartiet anses ligga närmare en inbillad mittpunkt och därmed stå ”till vänster om” SvD, Moderaterna och konservatismen. Men jag köper inte det resonemanget; jag begriper det inte ens. Politiskt sett ser jag liberalismen och konservatismen som två krafter som på olika sätt vill föra samhället åt höger, i riktningar som kapitalet i slutändan kommer att tjäna på.

Men konservatismen utgör ärligt talat inte längre någon fara, i alla fall inte i Sverige. Den är museal. Vem tar tidskriften Axess” apeller för figurativt måleri och nationalromantiska skönhetsideal på allvar 2010? Inte tillräckligt många för att det ska finnas underlag för ett renodlat konservativt parti i Sverige i alla fall. Väldigt många som var med och röstade fram alliansregeringen finner sådant som att vilja införa abortförbud, förbjuda samkönade äktenskap eller uppmuntra till fler hemmafruar lika främmande som den genomsnittlige socialisten. Det är inte där skiljelinjen går längre. De här moralkonservativa frågorna må vara aktuella i USA, i Sverige har vi i princip avancerat förbi denna 1800-talets kamp mellan konservatismens försvar för kyrka, militär och kungahus och liberalismens motstånd mot dessa institutioner. Folk som vill ha kvar kungahuset legitimerar det inte längre med att kungen är kung av guds nåde, utan antingen med rent liberala marknadsargument (”kungafamiljen gör reklam för produkten Sverige”) eller med nostalgiska vykortsargument. Och i den senare gruppen kan du lika gärna hitta en sosse som en folkpartist.

Moderaterna har, åtminstone sen Bildt blev ordförande, satsat allt sitt krut på nyliberalism åt Thatcher/Reagan-hållet. Ett tag tog KD över de moralkonservativa frågorna, men de har tvingats släppa flera av dem eftersom det tack och lov inte längre är rumsrent med homofobi och liknande. Konservatismen är, i princip, död i Sverige idag. Just därför är den också ofarlig. Andres Lokko skrev om pophögern i en viktig krönika i just Svenska Dagbladet redan 2006 och konstaterade att:

”Det gör inget. Konservativ är alltid att föredra framför liberal. Konservatismen vet vi ju var vi har och hur den ser ut, dess formspråk så gjutet i stål att man kan tillåta sig att leka med dess estetik. För det är bara småborgerligheten, de nyliberala, som försöker lura kidsen med godispåsar på skolgården, som skrämmer mig på allvar.”

Detta skriver jag såklart under på. Liberalismen är vår fiende. Och jag skulle vilja tillägga att ju mer den klär sig i mysmjuka ”socialliberala” kläder, desto lättare kan den införa kapitalets diktatur och medföljande välgörenhetsträsk utan att folk reagerar. Kommer någon och säger ”jag är konservativ!” kan vi skratta åt honom, men socialliberalerna tas på allvar. De är ormarna i gräset för de ger ett sken av att bry sig om sina slavar.

Därför är det så obehagligt att läsa ledarsidan i DN. De har nämligen den politiska makten med sig i vad de säger. Dessutom hela mediahögern. Deras liberala agenda baserad på djup och växande ekonomisk ojämlikhet är mainstream. Man vet att det sitter folk vid inflyelserika frukostbord och nickar och håller med. Svenska Dagbladets ledarsida är däremot ofta så over the top att de flesta liberaler jag känner inte kan hålla med. Den är bara för mycket och blir därmed en sorts humorsida. Man kan oftast bara le och överseende skaka på huvudet åt deras extrema utfall. I alla fall när de är konservativa. När de är nyliberala framkallar de såklart kväljningar.

SvD är ofta något bättre på att hålla de politiska värderingarna borta från själva nyhetsrapporteringen. De har även en klart bättre kulturdel, som befattar sig mycket mer med kulturella värden, såkallat ”radikala” såväl som såkallat ”konservativa”, än med vad marknaden för dagen vill pracka på oss för skräp. Debattens vågor gick nyligen höga kring just DN:s kulturdel. Den ska utarmas och få mindre resurser, vilket med rätta fick folk att reagera på avintellektualiseringen och liberaliseringen av mediaklimatet i Sverige. Men i DN:s fall började denna utveckling tyvärr för många år sen. Mycket av krutet i deras ”kulturdel” har länge lagts på hårdrock, melodischlagerfestivalen och produkter på en marknad rent generellt. Häromdagen hade SvD:s kulturdel syndikalisten Stig Dagerman på omslaget. Samma dag hade DN Kultur Dilsa Demirbag-Sten. Det säger väl egentligen allt?

Sedan har ju SvD Andres Lokko, som kan skriva intelligent och spirituell kulturkritik med hjärtat till vänster på ett sätt som knappt förekommer i DN. Möjligen på Aftonbladets kultursidor. Tyvärr har de också Per Gudmundson, som för all del också skriver intelligent och spirituellt, men som i sina politiska slutsatser oftast landar i ett hårresande försvar för nyliberalism, marknadsekonomi, förenkling och fördumning – kort sagt antitesen till allt som Lokkos kulturkritik står för.

Själv läser jag som bekant Andres Lokko som avgjort politiskt radikal. Jag fick rätt många besökare på mitt förra inlägg om Lokkos böcker och en del medhåll. Men det fortsatte också att inkomma reaktioner av typen ”Lokkos socialistiska poserande”, trots att jag tyckte att jag smulade sönder den argumentationen redan i inlägget.

Idag slog dock det medvetna missuppfattandet av Andres Lokko nya rekord. Gudmundson har skrivit en text på Svenskans ledarsida som heter ”Andres Lokko och Lokkonservatismen” där han förminskar sin kollega å det grövsta och gör honom till en nyttig idiot i bombhögerns tjänst på ett riktigt ojuste sätt. Jag vet ärligt talat inte om Gudmundson bara kan för lite historia för att begripa vad ord som ”konservatism”, ”liberalism” och ”socialism” står för i olika sammanhang eller om han medvetet gör sig dummare än vad han är för att oskadliggöra en kritiker.

I sin artikel utgår i alla fall Gudmundson i stora drag från att Andres Lokko skriver från en position som 60-talsmodernist, en position som Gudmundson tolkar som alltmer konservativ ju längre tiden fortskrider. Texten handlar lustigt nog nästan uteslutande om kostymer, vespor och frisyrer, vilket ju är precis vad Lokkos belackare brukar anklaga honom för att fokusera för mycket på. På så sätt är Gudmundsons text nästan en hommage till kollegan.

Men Andres Lokko har gång på gång gått bortom det enbart poserande och skrivit i klartext om både sin politiska position och de anledningar som gjort att han nått fram till den positionen. Han är socialist, han står för det och han förklarar varför. Se t.ex. nedanstående intervjusvar från ETC nyligen:

”Jag ser mig som en politisk journalist för att jag tar ställning; jag tror på vänstern, på någon slags grundläggande socialism, fri utbildning och dräglig bostad till alla och på att vi ska hjälpa dem som har det sämst. Du skulle se de läsarmail jag får. Folk tror att jag skämtar, för man säger inte sådana saker idag. Sverige är vansinnigt högervridet just nu. Vi har nått en punkt där det bara finns liberaler i media. Vi har ett stundande prinsessbröllop som Sveriges television ska ägna 670 000 timmar åt. Jävlar vad vi behöver en vänstervridning.”

Den som kallar detta ”poserande” är antingen korkad eller solklart ute efter att förminska och trivialisera ett viktigt budskap som kommer från hjärtat. Notera även att Per Gudmundson aldrig, vare sig i denna eller andra artiklar, förklarar vad det är i ”någon slags grundläggande socialism, fri utbildning och dräglig bostad till alla och på att vi ska hjälpa dem som har det sämst” som han vänder sig så våldsamt emot. Det brukar bara finnas två typer av argument. Typ 1 är Guilt by association – extremt lösa argument av typen: ”Stalin kallade sig kommunist, det gjorde även Lars Ohly, alltså är Lars Ohly en massmördare” och typ 2 handlar mycket om ”ekonomiska nödvändigheter” och andra fluffiga koncept som bara biter på andra liberaler. Inte konstigt att Lokko skriver (vilket P.G. också citerar): ”Om ens ideal och drömmar saknar förankring i rådande ekonomiska klimat så gör det ingenting. Absolut ingenting”. P.G. som är satt att försvara just ”nuvarande ekonomiska klimat” anser att socialistiska argument därför är mindre ”konkreta” och mindre värda. Med andra ord missar han precis hela poängen. Troligen med flit.

Jag skrev inledningsvis att Per Gudmundson skriver spirituellt och intelligent och ja, det händer väl. Men när jag hade läst artikeln från imorse och tänkte sätta mig ner och gå i svaromål i ett blogginlägg kändes kejsaren denna gång väldigt naken. Jag har suttit och försökt ta tag i Gudmundsons artikel för att kunna skriva något om allt jag tycker är fel och dumt i den, men den faller i småbitar i mina händer (Halvsubtil TSC-referens, check!).

Hela artikeln tycks på sätt och vis vara skriven på 1800-talet. Då tyckte konservativa, delvis med rätta, att liberalerna som byggde det nya samhället ville slänga ut barnet med badvattnet. Att man, när man införde industrialism och kapitalism, riskerade att förlora många viktiga gamla värden, inte minst kulturella sådana. Det håller jag helt med om och det är också en skadeverkan liberalismen har än idag, fast upphöjt i tio. Liberalismen varken skapar eller bevarar kultur. Marknadsekonomin idag är en minsta-gemensamma-nämnare-kultur där kvantitet, lättsåldhet och klichéer i princip alltid trumfar konstnärliga värden, vare sig de anses kulturkonservativa eller kulturradikala. Liberalismen ger oss inte nästa Beethoven, liberalismen ger oss Kanal 5 och Rix Morronzoo och annan kultur som inte borde existera. Så är det bara.

Så en socialist år 2010 som inte är kulturhatare kan altså på sätt och vis instämma i de 1800-talskonservativas anklagelseakt mot liberalismen. På den tiden var ju faktiskt några av de främsta kritikerna av kapitalismen konservativa. Carlyle var en av Ruskins främsta inspiratörer och så vidare. Men Carlyle är knappast typexemplet på den konservative debattören. Majoriteten av de som kallat sig konservativa har naturligtvis skitit fullständigt i konstnärlighet. Den ”kultur” som konservatismen i stort sade sig vilja bevara visade sig snart bara bestå av tomma skal. Visst kunde och kan man höra konservativa plädera för Shakespeare, Bach, Dante och Michelangelo (i alla fall i opposition mot Banksy eller Anna Odell), men betydligt vanligare var att försvara meningslösa former som oftast också var fruktansvärt förtryckande. Krigsmakten. Kyrkan. Kungahuset.

Självklart blev alltså konservatismen naturlig fiende också till mer radikala förändringsrörelser som trädde in på scenen på allvar efter liberalismens segertåg, såsom socialism, kommunism och anarkism. De här rörelserna var politiskt radikala. De ville avskaffa de förtryckande maktinstitutionerna helt och hållet. Ingen kyrka. Inget kungahus. Ingen krigsmakt. Konservativa herrar satte såklart groggen i halsen på verandan.

Idag är det mycket mer oklart vad en konservativ är. Politiskt sett sysslar ett parti som Moderaterna eller en tidning som Svenska Dagbladet knappast huvudsakligen med att skriva brandtal för monarki, statskyrka och militarism. Istället har de hamnat i den prekära situationen att försvara precis den rovkapitalism, vinstmaximering och det fruktansvärda varufierande och förtingligande av mänsklig tillvaro och kultur som många av de ursprungliga konservativa såg som fienden. För att vara konservativ betyder ju strängt taget bara att man vill försvara och bevara det gamla, eller det rådande. Alltså är det ett helt tomt politiskt begrepp. Som god konservativ har man egentligen ironiskt nog inga åsikter, ideal och tankar om någonting (även om de ofta utmålar sig själva som de som är principfasta och försvarar vissa värden). För att försvara det hegemoniska samhället och de rådande idealen och institutionerna får ju såklart en helt annan innebörd 2010 än det hade 1860 eller 1810. The powers that be som de konservativa försvarar idag är ju just de kallhamrade kapitalisterna och deras förråande marknadskrafter som de gamla konservativa drömde sina värsta mardrömmar om. Liberalerna vann hela samhället och de som försvarar rådande ordning idag försvarar liberalism och kapitalism. Kanske är det därför det blivit så svårt att skilja liberala från konservativa numera?

I sin förskrämda förvirring över att inte längre stå för något distinkt flyr många som instinktivt vill kalla sig konservativa idag in i något oklart som de kallar ”kulturkonservatism”. De sysslar alltså inte med den politiskt hegemoniska konservatismen-liberalismen och smiter därmed oftast från att befatta sig med missprydande pinsamheter som fosfor som regnar över oskyldiga småbarn och utförsäkrade som begår självmord i flykt från en omänsklig ”arbetslinje”. Sådana smutsiga konsekvenser av konservatism och kapitalism kan kännas lite jobbiga att deala med, även om samma personer såklart aldrig försitter chansen att gräva upp brott begågna av ”kommunister” på 50-talet i sin argumentation mot gemensamt ägande.

I en debatt häromåret ställdes ”kulturkonservatism” mot ”kulturradikalism”. De som kallade sig kulturradikala tyckte att de var de intellektuella, eftersom de försvarade konstnärlig djärvhet och nyskapande. De som kallade sig kulturkonservativa tyckte i stället att de var de sanna intellektuella, eftersom de försvarade kvalitetsbegreppet, klassikerna och bildningen mot en allmän förflackning.  Bilden av fienden, de radikaler som alltså skulle stå för denna förflackning, var suddig. Denna bild kunde fyllas med åsikter från liberaler, socialister och kanske anarkister alltefter behov. Jag har inte undersökt exakt hur de här bilderna/halmdockorna konstruerades i detalj men klart är att varken du eller jag någonsin i verkliga livet stött på dessa fantasidjur.

Om jag tar mig själv som exempel är jag en varm anhängare av bildning. Både klassisk sådan och modernistisk. Jag tror inte direkt det går att dra gränser dem emellan om man inte med bildning enbart syftar på att rabbla Homeros utantill på gammelgrekiska, vilket väl knappast varit någons bildningssyn under de senaste tvåhundra åren? Det är just därför jag så innerligt hatar den nuvarande liberal-konservativa regeringens idéer om att undanta en stor del av arbetarklassen från allt vad teoretisk bildning heter och skapa ett intellektuellt b-lag av bilmekaniker och rörmokare som inte anses ”behöva” kunna något om Dante och Shakespeare. Åsikten att det är nödvändigt med viss humanistisk bildning för att vi ens ska kunna tala om en civilisationsnivå delar jag måhända med vissa som definierar sig som ”kulturkonservativa”. Men det slående är ju såklart att de flesta som verkligen är arga på den här politiken är socialister, radikaler, vänsterfolk.

Kan man av detta då dra slutsatsen att den politiska vänstern i Sverige 2010 är kulturkonservativ? Jag menar att det vore en villfarelse. Vi radikaler anser ju att denna klassiska bildning, förutom att ha ett egenvärde, också är en god grund att stå på i vår uppskattning av mer moderna, radikala kulturella konst- och uttrycksformer. Vi hyllar ju såklart också ny och banbrytande poesi, musik och dramatik på ett sätt som högern nästan aldrig gör. Motsättningen mellan att läsa klassikerna och uppskatta moderna installationer är med andra ord till största delen bara en chimär. Striden på kulturområdet står inte mellan å ena sidan ”konservativa” som vill bevara Homeros och Dante och å andra sidan farliga liberaler och ”radikaler” som gillar Anna Odell och graffiti. Sanningen är förstås att skiljelinjen snarare går mellan å ena sidan oss i ”kulturvänstern” som försvarar både klassisk bildning och radikalt konstnärligt ifrågasättande och å andra sidan en kall, ekonomisk marknadslogik som i längden skiter fullständigt i både gammal och ny kultur om den inte går att sponsra, instrumentalisera, göra pengar på eller använda politiskt. De här radikala kulturhatarna på vänsterkanten som vill avskaffa all konst har faktiskt aldrig existerat. De är ett totalt hjärnspöke.

Gudmundsons text i SvD blandar hej vilt bland alla dessa olika nivåer och typer av konservatism, liberalism och socialism; politisk såväl som kulturell. Han finner att Lokko intresserar sig för konstnärlig kvalitet. Han tycker att detta gör Lokko kulturkonservativ. Han anser att det synsättet rimmar illa med att vara socialist. Kan någon säga ”korthus”? Resultatet blir en enda röra. Jag ska exemplifiera med några citat och bemöta dem i tur och ordning.

1) P.G. skriver: ”Själva begreppet mod härleds ur modernist. Men det moderna utgår här alltid ifrån ett fruset ögonblick våren 1964. Eller för all del våren -65. Kanske rentav -66 eller -67. Men inte -68, för då hade det definitivt gått förlorat.” (Detta citat följer omedelbart på ett stycke där P.G. gör sig lustig över subkulturellt inkrökta och nostalgiska mods som träffas och åker vespa i parkas)

Jag: Det ovan sagda är sant för mods som de ser ut i parodier. Lokko har dock skrivit en klassisk text i tidningen bibel som jag tyvärr inte har till hands, men som argumenterar just för det dynamiska i begreppen mod och modernist. Och man behöver ju inte läsa särskilt många krönikor av Andres Lokko för att inse att han alltid har pulsen på samtiden. Ja, han skriver om The Who och The Style Council, men han skriver betydligt oftare om till exempel den extremmoderna musik som skapas av Burial och andra samtidsproducenter och som skulle få majoriteten av The Who’s fans att sätta kaffet i halsen. Att måla upp och avfärda Lokko som främst 60-talsnostalgiker är verkligen att kritisera en halmdocka.

2) P.G. skriver: ”Berätta det inte för honom, men Andres Lokko är sannolikt den mest konservativa kraft svensk kulturjournalistik upplevt. Han uppfostrar läsaren i allt från klassiskt välskräddat herrmode till Ingmar Bergman, men ägnar förstås mest tid till att mejsla ut en musikalisk kanon.”

Jag: Här svartnade det verkligen för mina ögon. Det var ungefär här jag gick från att anta att P.G. missuppfattat Lokko och modernismen till att börja fundera på om han inte medvetet försöker svartmåla och sprida fördumning. För det första: hur uttjatad är inte den här eviga fördomen som säger att om man har ”välskräddade” kläder är man höger? Det här är samma tänkande om att socialister måste ha fula kläder och lyssna på dålig musik som jag ägnade mitt förra inlägg åt. Den här vänstern som ser medvetet felskräddade kläder som ett ideal existerar inte, annat än i liberal propaganda. Om Gudmundsons fiende i den argumentationen är illa sittande postorderkläder har han faktiskt enbart liberalismen att skylla för dessa. Socialismen har inte skapat Ellos och Dressman. Vi tar det ytterligare en gång för tydlighetens skull: Socialismen förespråkar klassamhällets avskaffande och gemensamt ägande av produktionsmedlen, inte fula kläder och dålig musik. Att en person tycker om fina kläder och bra musik gör inte att hon eller han är mindre socialist.

Och om man över huvud taget läste tidningen pop och har följt Lokko i SvD vet man att hela den här ”kanonbildningen” som P.G. pratar om i princip utgår från uttryck av typen ”Pophistorien måste ständigt skrivas om”. Om man kan få en sådan radikalt och perpetuellt nyskapande och ifrågasättande modernism att utgöra ett exempel på konservatism(!), då har man verkligen lyckats definiera A som B, plus som minus och svart som vitt. Jag vet detta om Lokkos gärning för att pop under omgångar utgjorde min bibel i tonåren. Redan från första numret gjorde denna kulturtidskrift väsen av sig, mycket tack vare den då radikala handlingen att sätta Sade på omslaget. De konservativa rockgubbarna höll på att dö av upprördhet. Det är lätt att glömma idag, men all modern soulmusik jämställdes med dagispop av dåtidens Dire Straits-diggande gubbmaffia. Mitt 15-åriga hjärta gjorde volter när den här tidningen kom och det var inte för att den gick konservatismens ärenden och försvarade ingrodd gammal gubbkultur kan jag säga. Snarare tvärtom!

Hela tankevurpan verkar utgå från att alla som över huvud taget hyser en värdering, en smak eller en åsikt i kulturella frågor automatiskt är konservativa. Detta är direkt osant. Det är fel. Det är lögn. Socialism är också en värdering. I själva verket mycket mer än konservatismen eller liberalismen. Konservatismen är bara den barnsligt ängsliga instinkten att försvara det som redan finns och som man vant sig vid, helt oavsett vad det är. Det är därför gamla revolutionärer med tiden ibland riskerar att kramas ihjäl av kulturkonservativa. Liberalismen å sin sida erkänner över huvud taget inga andra värden eller värderingar än monetära. Det ser vi dagligen. Hur många klassiska giganter har inte kulturvänstern i Sverige skapat? Skulle dessa på något sätt stått för kulturell förflackning för att de var politiskt radikala? Nej!

Att ständigt vilja omskapa och ifrågasätta kanon är vad Lokko står för. Och det är socialism. Det är radikalism. Att omedelbart vilja slänga hela kanon över bord och ersätta det med ingenting är någon sorts extrem kulturlibertarianism som bara går marknadskrafternas väg. De åsikterna brukar vissa högerdebattörer vilja klistra på vänstern. Men P.G. får leta förgäves efter dem både hos Lokko och vänstern i stort. Mitt tips är att leta bland grannarna på DN:s ledarsida för den typen av dumradikalism.

P.G.-citatet ovan talar om att ”uppfostra läsaren”. Skulle det alltså vara så att socialister inte alls vill uppfostra? Inte vill bilda? Hur förklarar vi då sådant som folkhögskolor, ABF, En Bok För Alla och hela det traditionella bildningsprojektet inom arbetarrörelsen i Sverige? Det är fanimig inga konservativa människor som stått för denna ”uppfostran”. För att återigen citera Lokko från intervjun i ETC: ”Min dröm är förresten att bli av staten avlönad rockjournalist”. Låter detta som blå politik? Som värderingar från SvD:s ledarsida? För att komma till den slutsatsen får man verkligen vinkla sanningen stenhårt.

3) P.G. skriver: ”Men Lokko kallar sig modernist, och hans produktion kan bara begripas utifrån det. Allt som verkligen är bra, gjordes enligt denna ideologi på 1960-talet”

Jag: Återigen, direkt och fullständigt felaktigt. Man behöver inte bläddra långt bland Lokkos artiklar för att se att han ständigt legat i fas med populärmusikens brinnande hjärta och frontlinje och därmed automatiskt före massan av musikjournalister i Sverige som alltid varit fem år efter. Det är ju, i förbigående sagt, detta som är själva kärnan i Lokkos gärning och det som gör honom till en så briljant skribent och viktig kulturpersonlighet. Återigen detta mantra om att pophistorien ständigt måste skrivas om. Lokko har under tjugo år haft fingret på den ständigt framrusande pulsen i den underjordiska, sant folkliga populärmusiken vare sig den för tillfället kallats hiphop, jungle eller dubstep. Många av tidningen pops ursprungliga läsare lockades inte så mycket av omslaget med Sade eller den tidiga intervjun med LL Cool J som av att de var de första som uppmärksammade britpopen på ett seriöst sätt i Sverige. Men väldigt många ur denna barlast av snabbt alltmer konservativa läsare försvann 1998 eller -99. Det var Lokko själv som befriade tidningen från dem, när han totalsågade de britpopkonservativas kelgrisar Radiohead. Det är denna ständiga omprövning, raka motsatsen till konservatism, som är budskapet och kärnan i den modernism från 60-talet som folk som Lokko och Weller hämtar sin kraft ur.

Sammanfattningsvis: Per Gudmundson har skrivit ännu ett försök att misskreditera Lokkos gärning, hans radikalism och hans socialism. Men de enda vapen han har att ta till är medvetna eller omedvetna missförstånd och omtumlande omtolkningar av begrepp som ”konservativ” och ”modernist”. Man är inte konservativ för att man har smak och bryr sig om hur man klär sig. Att intressera sig för traditioner, historia och olika föregångare står inte heller på något vis i motsatsförhållande till socialism, så länge man inte gör det blint okritiskt. Och modernismen handlar om att ständigt ompröva och modernisera, inte om att bränna runt i parkas på vespa!

—————————————————————————————————
Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Fågel-perspektiv, Hans Norebrink skriver Mao – en Stalinkopia, Anders_S skriver Hot mot vargjägare, Bo Myre skriver Not to be sold – Rozbrat stays!

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.