Min vän Bresson

Robert Bresson

Nu har jag på ganska kort tid sett tre filmer av den franske regissören Robert Bresson. De jag har sett är Journal d’un curé de campagne (Prästmans dagbok, 1951), Au hasard Balthazar (Min vän Balthazar, 1966) och Procès de Jeanne d’Arc (Processen mot Jeanne d’Arc, 1962). Jag ger alla tre filmerna betyget fem av fem.

Det är märkligt hur okänd Bresson är i allmänhetens ögon. För ett år sen visste jag knappt vem han var. Det finns så många mindre begåvade, orginella, känsliga och skickliga regissörer som är mycket mer namnkunniga. Ändå vågar jag påstå efter bara tre sedda filmer att Bresson är helt unik och en av de riktigt stora filmkonstnärerna genom tiderna.

Mycket har skrivits om hans användande av amatörer i stället för professionella skådespelare för att undvika känslan av filmad teater. Man brukar också betona hans minimalism och purism. Själv talade han om att han ville skapa, inte vackra bilder, men nödvändiga bilder.

Balthazar

Allt det här lät väldigt abstrakt för mig när jag läste om det. Men nu när jag har börjat se hans renhjärtade, okonstlade filmer känner jag den här renheten och förmågan att rensa bort all onödig bråte som 99% av alla filmer är så belastade med. Att titta på Bresson är för mig att bli barn på nytt och se film som för första gången.

Avlägsna minnesfragment väcks till liv. Jag funderar på när jag tittade på Stjärnornas Krig när jag var fem-sex år gammal och filmen var en ren och fullständig upplevelse. Den var sanningen. När jag ser samma film idag kan jag inte ens hålla koncentrationen på vad som händer på skärmen. Den har sin charm och sitt nostalgivärde, men det är så många livlösa klichéer och mekaniska funktioner som liksom tynger ner hela upplevelsen.

Prästmannen

Bresson är fullständigt befriad ifrån den här känslan av seen it all before som är närvarande i nästan all film man ser när man blivit vuxen och hunnit se och analysera en del film. All söndertuggad dramaturgi, invanda spelsätt, trötta berättarstrukturer och så vidare som står i vägen i så många andra filmer lyser med sin frånvaro. Det är bara jag och filmen, utan filter.

Jag har därför inga som helst analyser av hans filmer att komma med. Analyser bygger ju oftast på att man sätter in filmerna i en kontext av andra filmer och konstverk. De här filmerna är sig själva nog och jag hoppas jag aldrig lär mig analysera sönder dem. Jag vet inte hur han kan uppnå en sådan total konstnärlig frihet och autonomi, men jag älskar det. Det känns som om alla andra filmer är gjorda av robotar och Bressons filmer är gjorda av en människa. Att se en av de här filmerna är som att öppna ett fönster i ett kvavt rum och lära sig andas igen.

Jeanne d'Arc

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Mot kuppen i Honduras, Anders_S skriver Piratpartiet, porren och politiken, Jinge skriver Datanördarnas Riksförbund, 1915 skriver På fest med Revolutionära Fronten