Myten om kostnaden
Det är svårt…mycket svårt att förklara varför vi inte har råd att arbeta
Det finns vissa saker i den vardagliga politiska debatten som jag inte har lyckats förstå mig på. I många frågor kan jag förstå ungefär hur en sosse eller en moderat bygger upp sin argumentation, även om jag ofta inte alls håller med, baserat på en helt annan argumentation. Därför kan jag också förstå att många människor utan djupare eller mer genomtänkt politiskt engagemang köper dessa idéer. Särskilt idag när vänsteralternativen i politiken går så oerhört mycket på defensiven och fokuserar på att ”rädda kvar” saker och på att syssla med olika former av dämpning av slag och skadereglering i efterhand i stället för att komma med radikala motförslag och alternativ.
Men vissa saker har jag fortfarande oerhört svårt att förstå logiken bakom. Hur kan det komma sig att det ses som en ”kostnad” att anställa folk inom offentlig sektor, medans det inte på samma sätt anses vara en kostnad att t.ex. samma personer går arbetslösa eller att ösa in miljarder med kronor i olika projekt som ska skapa arbetstillfällen i privat regi? Folk måste väl i slutändan ändå ha råd med mat, husrum, mobil, cigg och nåt biobesök osv, allt det där som de allra flesta verkar överens om borde ingå i låg, men dräglig levnadsstandard? Även om jag försöker vara pragmatisk och tänka på funktionerna inom nuvaranda parlamentariska, liberala marknadsekonomi tycker jag att den här logiken haltar betydligt. Som jag ser den bygger den på ett antal sällan ifrågasatta myter och oklarheter. Kanske i gemene mans fall på den sammanblandning som skett mellan hur en persons privatliv i den hårda marknadsekonomiska verkligheten ser ut och vilka alternativ man har i de delar av ekonomin som är gemensam.
Men vad är egentligen en ”kostnad” i termer av en hel nations ekonomi? Jag har letat både hos Marx och i liberalismen, men inte funnit någonting som på ett vettigt sätt förklarar ”varför vi inte har råd att arbeta”, som det heter i Sånger från andra våningen. Ändå kommer kommentarer om ”gammelkommunism” från till exempel SvTs utsända när Lars Ohly håller ett väldigt sansat och moderat tal i Almedalen, som försiktigtvis förordar satsningar på jobb inom gemensamma sektorer.
Men allvarligt talat – kostar inte arbetslösa människor någonting? Visserligen förväntas de oftast leva på eller strax under existensminimum, men det är ju inte så att majoriteten av offentliganställda har några fantasilöner heller. Den marginella skillnaden däremellan, är det det som föreställer ”kostnaden”? Hur mycket kostar inte skattesänkningar staten, om man ska tänka så? Ta en jävla promenad i Stockholm idag och du ser lyxbutiker, lyxbilar, lyxkläder och massa människor som kan spendera 200 spänn på en lunch utan att tänka två gånger. Och jag pratar inte ens om ”dom rika” här. Så hur kan det inte finnas pengar? Det finns pengar! Massor med pengar. Överklassen och den övre medelklassen badar i pengar. ”Fastighetsskatt – är det synd om dig?” som Max Peezay sa. Även den mest i nuvarande ordning inkrökte liberal borde kunna öppna ögonen och se att det finns pengar över jävla allt, ”finanskris” eller ej. Men vi har alltså inte råd med gemensamma jobb. Istället ska vi skapa allt större grupper som ska leva på allt mindre pengar, nu senast Björklunds ”lärlingar” på låtsaslöner. Alltmedan de fina människorna som inte kostar något mumsar vidare på sina 200-kronorsluncher…
Tydligen finns det något inbyggt i själva det här att dela med sig som anses ”kosta pengar”. Jag får bara inte mitt huvud runt det. Hur långt är steget från att se vårdpersonal som en ekonomisk belastning till Sverigedemokraternas idéer om att människor som flyttar till Sverige kostar? Varför är det OK att slösa bort fantasibelopp på lyxliv och överkonsumtion, men en ”kostnad” att anställa en undersköterska med dålig lön? Någon?
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Gensmann – dansk spekulant som kontrollerar Swedish Match, Björn Nilsson skriver Osorterad bildbilaga, Kaj Raving skriver Hjältarna på Lagena
juli 1, 2009 vid 4:33
[...] Anders_S skriver Åtal för attack mot Sverigedemokrat, cappuccinosocialist skriver Myten om kostnaden, Jinge skriver Ordförandelandet får svininfluensan, Björn Nilsson skriver Osorterad [...]
juli 1, 2009 vid 5:30
Uhm du vet om att det ska betalas arbetsgivaravgift och sociala avgifter på dig som anställd va? Kan ta mig själv som ex. när jag var anställd av kommunen som lärare för 17000 så betalade kommunen runt 34000 för att ha mig anställd. Så tyvärr är skillnaden ganska stor mellan att ”hålla” en person på soc bidrag eller anställa. Det är just därför som ex. arbetsgivaravgiften måste ner. Det måste bli billigare att anställa…
juli 1, 2009 vid 5:38
Så att den offentliga sektorn betalar avgifter till den offentliga sektorn är en kostnad menar du? Då frågar jag mig hur det förhåller sig med de offentliganställdas högre konsumtion än socialbidragstagarna (av både offentliga och privata varor och tjänster), samt den inkomstskatt de betalar. Är dessa faktorer kostnader eller kanske intäkter?
juli 1, 2009 vid 6:33
Problemet är att avgifterna går inte tillbaka till ”samma” offentliga. Den offentliga sektorn är som vi alla vet enorm vilket gör att det inte är kommunen, som är den som anställde mig, som får alla intäkter av att ansatälla. Min poäng är att skillnaden mellan att anställa och inte är enorma idag. Detta p.g.a att det är så j-la dyrt att anställa. Så med en sänkt arbetsgivaravgift kan både företag och kommuner börja anställa i högre utsträckning, en åsikt som jag enbart hört Maud nämna så i denna fråga får både blått och rött underkänt…
juli 1, 2009 vid 6:37
Hmm inser att jag behöver klarlägga offentlig sektor. Det jag menar är att den offentliga sektorn egentligen bör kallas de offentliga sektorerna, då dessa är uppdela i kommun, landsting och stat. Och därmed hamnar de pengar kommunen la in på mig inte enbart hos kommunen…
juli 1, 2009 vid 7:25
Tror jag förstår vad du menar. De är ju dock kommunicerande kärl och inte tre isolerade öar. Det är ju inte så att om låt oss säga Vänsterpartiet hade egen majoritet i Riksdagen och genomförde sitt förslag om 200.000 nya jobb inom offentlig sektor, så skulle det i stort sätt bli ett hårt ekonomiskt slag mot exempelvis landsting A eller kommun B och C för att de plötsligt fick ökade utgifter till exempelvis staten. Om regeringen satsar på fler jobb i landstingen betalar de ju för det. Jag förstår också att den offentliga kakan är indelad i flera olika delar, men att föra över resurser mellan de olika delarna behövs ju bara lite politik! Bara för att ta ett exempel som jag inte har någon aning om ifall det förekommit i debatten och som jag inte alls tänkt igenom ifall det vore ett bra förslag på riktigt (men ändå för att ha nån hypotes som exempel) kan vi säga att det går till enl. följande: staten beslutar att höja vissa skatter eller sänka vissa andra utgifter och föra över mer pengar till kommunerna mot löftet att höja kvaliteten i form av fler anställda, mindre tidspress, humana villkor osv och sedan befria dessa arbetstillfällen från arbetsgivaravgifter och annat som du menar är anledningen till att de anses ”kosta” om jag förstår dig rätt.
Nu försöker jag alltså inte argumentera emot dig här, utan bara förstå tankesättet. Själv är jag emot hela marknadsekonomin.
Jag tycker talande exempel är sånt som när Comedy Central skojar om att ett land som Sverige har en sån enorm offentlig sektor och såna svåra villkor för privata företag att landet borde gått åt helvete för länge sedan. Vem bestämmer var nivån ligger för hur mycket vi ”har råd” att äga gemensamt? I USA anses nuvarande svenska nivåer, för att inte tala om 70-talets fullkomligt omöjliga. Borgarna tycker att det är mer eller mindre OK nu, även om jag misstänker att de av ideologiska skäl kommer vilja sänka mer och mer på sikt. Sossarna vill backa något litet. Allt är ju bara ett brädspel liksom, folk gissar och tittar på olika pilar upp och ner. Sen står det vuxna människor i fina kostymer och ser luttrade och allvarliga ut på TV och beklagar att vi itne har råd med det ena och det andra. Klart som fan vi har. Det finns mat till alla, kläder till alla, resurser att ge alla husrum och fritidsnöjen et.c. alldeles oavsett om vi har plan- eller marknadsekonomi.
Jag förstår inte varför mer gemensamt ägande eller inkomstfördelning skulle göra att den totala kakan att dela på på något magiskt sätt blev mindre?
Vart går smärtgränsen liksom? Om offentlig sektor nu är något tärande och dränerande kanske vi kan komma till en punkt där vi ”måste inse” att vi inte har råd med någon sjukvård och skola över huvud taget? Folk måste betala allt själva. För då kostar det inget tydligen.
Som om de pengarna folk betalar för privatskolor genereras magiskt i yttre rymden. Eller som om vissa människor har förmågan att skapa pengar och andra inte, beroende på anställningsform eller ägandeform på deras arbetsplats?. Det finns ju i slutändan bara ett enda jordklot med resurser att fördela. Jag kan inte komma ifrån att tillväxten är en chimär. Allt som finns kan ju inte bara öka och öka i värde hela tiden, det finns ju inte mer av allt. Vad vi kan göra är att tära mer på människors kroppar och själar så de kan förädla råmaterialet ännu snabbare och på naturens resurser. I det första fallet leder det till sjukskrivningar, utbrändhet, depressioner och att många känner att de bara lever på fredagkvällen.
Och i det senare fallet till att vi förstör hela jorden.
Om vi i stället på sant socialistiskt manér bara skulle dela på allt skulle folk kanske sluta se undervisning, vård och liknande som något som ”kostar” och tär på samhällskroppen och i stället se det som något positivt som verkligen skapar värden? Skulle nog kännas mkt bättre psykologiskt för de som jobbar inom t.ex. vården också att deras arbete slutade ses som någon sorts slöseri eller lyxverksamhet. Ett företag som tillverkar en massa förbrukningsvaror, vad tillför de egentligen som är så otroligt mycket mer värt? Eller är det att de gör det under individuellt ägande som gör att det generar pengar i stället för att ”kosta”?
Men detta var alltså argumentationen helt utanför nuvarande marknadsekonomi. Är fortfarande intresserad av hur man tänker inom den också…
juli 2, 2009 vid 12:14
Anledningen som jag ser det till att ”offentliga” företag klarar sig sämre än privata har att göra med ägandet. Visst ”alla” äger ex. vattenfall (jo jag vet staten äger enbart en del) och problemet som blir då är att om företaget går dåligt kan alltid pappa staten komma med mer pengar. Ett privat företag FÅR inte gå dåligt. Går det dåligt (åtminstone om det inte är GM) så tvingas det lägga ner. Detta ger en drivkraft som ”offentliga” företag inte har. Detta gör då (ev. i teorin, har läst på tok för lite nat. ekonomi) att den gemensamma kakan faktiskt blir mindre med offentligt ägande.
Intressant att du tog upp exemplet med att låta vissa jobb vara arbetsgivaravgiftsfria, detta är ju ett förslag som alliansen kom med men som Mona tyckte var ”ett hot mot svenska arbetsrätten”?!?! Men iofs gällde det inte enbart offentliga jobb…
juli 2, 2009 vid 1:18
Hehe, helgarderade ju för att visa att det var ett exempel och inget förslag. Men ja, det är viktigare att privata företag betalar avgifter, just eftersom de inte går tillbaka in i samma kaka. Poängen är att fler offentliga jobb kan skapas, utan att det behöver bli en kostnad.
Men just att ett privat företag ”inte FÅR gå dåligt” och att pappa staten saknar kontroll över privata företag (bägge två gäller ju allt mer även i statligt ägda företag eftersom de måste ”konkurrera”) är ju en stor del av anledningen till problem som att vissa måste jobba över sjukt mycket samtidigt som andra går arbetslösa, att företag gör vad de kan för att kringgå arbetsrätten, att folk sparkas för minsta lilla, att vi har så många utbrända, att tempot alltid måste höjas osv. Jag vill gå så långt som att säga att företag inte bara inte får gå dåligt, de måste tjäna mer och mer. Eftersom börsen/aktieägarna/finansmarknaden idag de facto bestämmer mer än de som faktiskt JOBBAR på ett företag och de sällan har intresse av att ett företag bara går runt, utan hela tiden vill se vinster och tillväxt. Är det inte något sjukt i hela systemet?
Ledsen om jag är trög nu, men jag fattar inte riktigt fortfarande varför den offentliga kakan blir större om privata företag gör enorma vinster och sedan visserligen skattar en del av det, än om de ägs drivs offentligt och kanske gör mindre vinst (pga schysstare arbetsvillkor osv) men hela vinsten går tillbaks till det gemensamma? Dessutom har man ju då fördelen att vissa verksamheter som är viktiga kan gå med förlust ibland om andra går med vinst. Lejonparten av vad företag som är på uppgång tjänar in går ju trots allt varken till arbetarna som gör jobbet eller till det offentliga i avgifter. Det mesta delas ju ut till aktieägare och styrelsemedlemmar oftast. Därifrån går det rakt till lyxkonsumtion och privata investeringar. Moraliskt fel vet jag att jag tycker att det är, men jag undrar hur det försvaras rent marknadsekonomiskt? Att privata investeringar är investeringar och offentliga är kostnader vet jag också att retoriken i meda hävdar, en till grej jag aldrig förstått riktigt…
juli 2, 2009 vid 6:06
Nja så svårt är väl inte det? Ju mer pengar som finns i systemet desto mer pengar får de offentliga även om skatten är lägre. Det vill säga att det blir ju mer pengar till staten om företag skattar 10% på en kaka som är 1 miljon än om offentliga driver alla företag och det enbart finns 10000 i systemet.
Sen är ju även lyxkonsumtion en konsumtion som ger arbetstillfällen och skatteintäkter och privata investeringar är även detta något som ger arbetstillfällen (VD Bergström bygger ny villa exempelvis) och därmed skatteintäkter (inkomstskatter från arbetarna och sedemera skatter på hus, el med mera). Att offentliga investeringar blir kostnader handlar väl om att alla politiker vill investera i allt men i inte behöva beskatta någon för det. Ta ett exempel som ligger mig varmt om hjärtat:
Luleå kommun håller just nu på att bygga om/”investera” i hockeyhallen för 200 miljoner. De som är för förslaget (hehe exempelvis mig ;p) anser att detta är en investering, medan alliansen (givetvis är det S och V som leder kommunen, det är ju norrland) och MP anser att detta är en kostnad, dock så är folket positiva till att bygga om hallen trots att kommunens ekonomi är allt annat än bra och man tvingats sparka 50 lärare i kommunen pga av detta. (ekonomiska krisen alltså)
Det beror alltså helt på vad som anses med förslaget, så uppfattar åtminstone jag media diskussionen och eftersom all ”stor”media ägs av liberaler (även här är ju norrland ett undantag där (S) median styr) så ses offentliga projekt som något som kostar.
Att privata projekt är investeringar är väl egentligen inte så konstigt då privata, precis som du påpekar, inte styrs av alla utan av sina aktieägare och därmed behöver de egentligen inte investera ett endaste dugg om de inte vill.
juli 2, 2009 vid 11:51
Jag tycker du resonerar som om offentliganställda inte betalar inkomstskatt och konsumerar. Om 100 offentliganställda bränner 500 kronor var på nöjen eller mat på en vecka, är det ju inte mindre pengar i t.ex. moms än om 100 privatanställda gör det. Eller än om 10 företagsledare bränner 5000 var. Själva ojämlikheten (värdeladdat ord, men jag hittar inget bättre) i distributionen av pengarna gör dem ju inte mer värda totalt. Varför blir pengarna ”mer pengar” bara för att löntagarna är anställda privat? Det blir en annan fördelning av pengarna, ja, men det är ju samma pengar i slutändan? Eller laborerar du i den här modellen även med hur mycket pengar man tjänar/inte tjänar från export utomlands och/eller med statiskt sparande och så vidare?
I exemplet med hockeyhallen utgår man ju från en kommun som har en viss budget och måste välja mellan att t.ex. investera i en ishall eller något annat. Så i det sammanhanget kan jag förstå att en ny ishall eller ett nytt sjukhus blir en kostnad. En kostnad relativt andra kostnader. Men återigen, i samhällsekonomin i stort är det ju inte en kostnad i sig ”att bygga ishallar”. Det handlar ju om hur och varifrån man omdistribuerar dessa pengar.
Nu är vi ganska långt ifrån ursprungsfrågan med varför det kostar att anställa någon t.ex. inom skolan, men inte att hålla vederbörande igång på ex.vis socialbidrag (som ju också ska administreras osv), men det är kanske hit diskussionen lett oss.
Det du säger om att politiker vill göra investeringar men inte beskatta tillräckligt mycket och tillräckligt progressivt för att göra dem är ju ren feghet inför de rikas makt som jag ser det. Men jag känner fortfarande att hela frågan är skev i grunden. Vi utgår på nåt sätt medvetet eller omedvetet från att allt ska vara som idag i övrigt. Men bakom kulisserna är det ju de facto i princip ett nollsummespel. Du försöker förklara tålmodigt och det ska du ha heder för, men åtminstone det mesta du säger får mig att tänka att ”ja, det där stämmer, men bara med nuvarande skattesatser” och de är ju inte för evigt givna. Det finns ingenting som säger att pengar från privatanställda i sig själv har ett högre värde än pengar från offentliganställda.
Vi kan ju leka med tanken på en fullständig planekonomi där exakt allt ägs och produceras gemensamt, men där pengar ändå existerar. Är det något som säger att pengarna då med tiden genom en naturlag automatiskt skulle minska i värde inom det landet? Den här märkliga ”förädlingen” av pengarna som sker genom att de passerar genom privata företag har jag hört om så mkt, men jag får inte grepp om den. Om vi utgår från den modellen och försöker justera oss fram till ett vettigt system därifrån tycker jag ingenting säger att det är omöjligt att bygga en ishall OCH sjukhuset. Det är väl någon som inte kan smälla upp den där villan då, men den smällen får han väl ta, en ishall glädjer ju fler än några villor. Men om vi säger att staten betalar pengar till kommunen som betalar lön till Bertil som skattar till staten Vs. att staten tillåter Nisses företag att betala endast dagens avgifter så de kan betala lön till BErtil som skattar till staten. Det blir ju exakt samma ”spel” om man ställer upp det XYZ så att säga, det som kan förändras är ju summorna och bokstävernas värde och de kan man ju justera hursomhelst med politik.
I stället för att utgå från 0% skatt och ingenting gratis och se skatter som skattehöjningar och t.ex. subventionerad vård som en utgift, kan man ju vända på det och utgå från 100% skatt och allt gratis och se det som att en företagare som betalar 50% skatt faktiskt också slipper att betala de andra 50%en i skatt. Och att en person som tvingas betala sin egen sjukvård från sin lön förvägras en mänsklig rättighet. Allt går ju att vända ut och in på det här viset. Kanske inte omedelbart relevant för dagens situation, men en del av det – att folk faktiskt måste kunna leva och ha ett OK liv, borde alla kunna enas om. Inkomstskillnader i sig skapar väl inget ökat penningvärde?
juli 2, 2009 vid 11:54
Och en liten grej till bara. Ang. ”inte styrs av alla utan av sina aktieägare och därmed behöver de egentligen inte investera ett endaste dugg om de inte vill” – där ligger ju en stor del av problematiken. Ett privat företags ägare kan ju i en fullständig marknadsekonomi när som helst besluta att ”nu lägger vi ner företaget och hämtar ut våra pengar, vi pallar inte investera vad som krävs för att driva det här vidare”. Då måste man ju beskatta deras aktievinster så sanslöst hårt att de inte tjänar på detta, för annars förlorar kanske 500 personer jobbet. Då förlorar staten en massa skatteintäkter för dem och måste i stället betala någon sorts socialt stöd. Alla investeringar kostar pengar för någon, men i fågelperspektivet är det ju samma slutsumma resurser som flyttas omkring.
juli 3, 2009 vid 8:02
Poängen med att säga att det är omöjligt att beskatta ett företag 100% är väl att om du beskattar ett företag 100% vad finns det då för mening att driva företaget? All ditt slit hamnar hos staten och du får förlita dig på ”allmosor” från staten. Därmed förlorar du all drivkraft från invånarna och får därmed en befolkning som väntar på att staten ska agera och att staten ska ta hand om allt. Personligen tror jag att det behövs en balans där i mellan. Tycker varken att det system vi har i Sverige (där staten har en för stor roll) eller USA (där staten har en för liten roll och därmed inte ger alla entreprenörer chansen) är särskilt bra.
Det är också denna drivkraft som gör att den ”kaka” vi pratar om blir större när entreprenörer har möjlighet att utveckla sina idéer och därmed få större ex. exportintäkter till landet som därmed ökar penningmängden i systemet och ger staten större skatteintäkter. I och med att jag inte tror att detta skulle fungera lika bra i en planekonomi tror jag därmed att penningmängden i ett planekonomiskt land alltid kommer att vara mindre och därmed kommer folket där ha det sämre både privatekonomiskt och det som ägs gemensamt då staten inte har råd med alla investeringar.
Sen ang. kostnaden av att anställa någon så är det dyrare (ekonomiskt ej socialt och humant) att anställa någon ex. en lärare, än att hålla personen på soc. bidrag. Ganska enkel matematik, skulle 100% av de säg 35000 det kostar att anställa en lärare i månaden gå direkt tillbaka till kommunen skulle givetvis kommunen kunna ha 1 lärare per elev men nu funkar det uppenbarligen inte så.
Puh långa inlägg men ett intressant ämne.
juli 4, 2009 vid 2:33
”Poängen med att säga att det är omöjligt att beskatta ett företag 100% är väl att om du beskattar ett företag 100% vad finns det då för mening att driva företaget?”
Exakt. Privata företag drivs i vinstintresse. Beskattar man ett privat företag försvinner möjligheten att leva på andras arbete. Det är därför jag tycker att vi ska förstatliga industrin under arbetarkontroll. Jag ser Venezuela som ett fantastiskt föregångsland i det avseendet. Det viktiga är att det inte blir ett DDR-förstatligande så att folk fortsätter uppleva det som ”vi och dom”, det ska råda demokrati på arbetsplatserna. Så länge det inte gör det lever de allra flesta människor de facto i en diktatur avseende arbetsplatsen, en plats där man spenderar stora delar av sitt liv. Därmed skulle vi få en drivkraft som handlar om att alla har ett ansvar för att alla ska ha det bra, i stället för en egoistisk drivkraft som grund. Men nu börjar vi ju närma oss djupt ideologiska frågor. Frågor jag iofs gärna diskuterar, men som enligt min erfarenhet inte brukar leda till att en liberal blir kommunist eller tvärtom efter en bloggdiskussion…prövar lite ändå, men jag tippar på att vi slår i nån form av ideologisk mur här strax:
”men nu funkar det uppenbarligen inte så”
Nej, för vi har haft socialliberala regeringar i Sverige så länge du och jag kan minnas. Inte för att jag tror en lärare per elev är idealet, men jag tror stora förbättringar och demokratiseringar av skolan, liksom många andra samhällsinstanser är fullt möjliga. Eller vore fullt möjliga om vi inte hade politiker som till 90% dyrkar individualismen /kapitalismen / egoismen / marknadsekonomin / thatcherismen i olika varianter och grader. Som vi har sett privatiserar ju borgarna även verksamheter som uppenbarligen bara försämras av det, som tågtrafik och liknande. Jag är övertygad om att de gör det av strikt ideologiska skäl. De ser ett specifikt, unikt värde av att INTE ha gemensamt ägande och INTE praktisera ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Sen all den här nyliberala nationalekonomin som på olika sätt ska ”förutspå” och ”bevisa” varför liberalismen itne längre är en åsikt utan någon sorts fakta är den nödvändiga pseudoreligiösa överbyggnaden. Man lär sig till och med i skolan att det är nån sorts demokratisk rättighet att starta och driva privata företag. Staten och kapitalet…
”Alla” går runt och tror att vi MÅSTE ha konkurrens, marknad osv lika naturligt som ”alla” förr var kristna. Kristendomen användes för att rättfärdiga och uppehålla det gamla klassamhället, marknadsmyterna används för samma syften i det nya, mer dynamiska men i sin logik lika hänsynslösa och skadliga, klassamhället.
”export”
Ja, det är ju här en av skorna klämmer. Egentligen kan ju ett fullt ut kommunistiskt eller socialistiskt samhälle aldrig existera i ett enda land. Revolutionen måste vara global. Men samtidigt vet vi att vi haft en tid då östeuropa hade en blandekonomi som låg närmare socialism i vissa avseenden och USA hade en blandekonomi som låg närmare ren marknadsekonomi (inget land nånsin nånstans har vad jag vet dock haft fullständig plan- eller marknadsekonomi, så det är ju alltid olika grader av blandekonomi vi pratar om här). Någonstans mittemellan hade vi Sverige och många andra socialdemokratiska/socialliberala länder som ångade på helt OK som välfärdsstater.
Sedan 30 år har ju dock denna välfärdsstat gradvis monterats ner. Här ser jag också det verkliga problemet med välfärdsstaten. Den tycks ha en inneboende logik som driver den mot mer och mer nyliberalism. Dels eftersom den som du konstaterar är så beroende av omvärldens ekonomiska system att den blir en slav under den. Om NIKE har sweatshops och barnslaveri måste ett svenskt skoföretag också gå mot detta för att kunna ”konkurrera”. Dels därför att alla sociala reformer välfärdsstaten gör blir ”kostnader” eller uppoffringar på nåder från de snälla kapitalägarna, som har nån gudomlig rätt attt äga och bestämma mer än alla andra – till och med godtyckligt sparka folk – för att de är det nya prästerskapet – ”entreprenörerna”. Välfärdsstaten existerar fortf. inom den kapitalistiska ordningen. Du kan fortfarande köpa mer plats för att framföra budskapet att privatiseringar och nedskärningar är ”nödvändiga” eller att privata företag ”skapar välstånd”, kris eller inte kris, tills alla tror på det. Sen om det verkligen finns objektiva skäl bakom de åsikterna – det är väl där du och jag är oense. Men att prata om fluffiga värden som ”yttrandefrihet” osv i ett land där medierna blir alltmer ensidigt liberala, medan en uteliggare på gatan inte har ett skit att säga till om, det är bara förljuget anser jag. Det blir en yttrandefrihet ”i teorin” och att det idag rasar krig i världen om olika sådana pseudodemokratiska rättigheter visar ju att folk dör för kapitalets rätt att predika sin logik. Samtidigt ingriper inte USA på samma sätt när folk svälter ihjäl. Capitalism kills. Inte bara i Vietnamkriget, utan här och nu…
Eller kolla på Lagena nu senast där polisen används – inte som väktare av folkets demokratiska rättigheter – utan som väktare av finanskapitalets rätt att sätta sig på folket. Inte så konstigt att folk börjar se staten som en fiende. Polismakten går mer och mer mot att bli en part i konflikter, även på arbetsmarknaden. De ska värna ”äganderätten”, vår nya gud. Själv tycker jag inte man har rätt att äga något så länge folk svälter, kan aldrig köpa den synen. Inte heller att ett företag har rätt att hämta ut ökande vinster och samtidigt sparka folk. Rätten till arbete står också i FNs deklaration om mänskliga rättigheter, men har lite bekvämt glömts bort. Eller bortförklarats med att det inte ”går” som om marknadsekonomin var en naturlag.
Regeringsväxlingarna vi haft sen 70-talet har ju också drivit på i den riktningen. Varje gång borgarna tagit över har de genomfört en massa avregleringar, utförsäljningar, försämringar i arbetsrätten osv osv osv. Sen när vi fått sosseregeringar har de visserligen slutat eller minskat den verksamheten (med undantag för Perssons sjukt svekfulla år) men aldrig på allvar fört någon ”återställarpolitik”. Praktiskt exempel: En borgerlig regering sänker skatten, S går till val på och vinner på att sluta sänka skatter, en borgerlig regering vinner igen och fortsätter sänka, S tar över och fryser nivån igen osv. Det är ju ökänt svårt i en välfärdsstat att gå till val på skattehöjningar. Vad vi då får i praktiken är en långsamt pågående sänkning, med vissa korta frysta perioder. Inte någon pendelrörelse fram och tillbaka som många verkar tro.
Så kan man skapa ”socialism i ett land”? Jag tror inte det, inte i längden. Men man kan verka för mindre ohämmad nyliberalism och mer ”socialdemokrati” inom systemet. Man kan använda sina naturresurser. Venezuela nationaliserar oljeindustrin eftersom de anser att den är allas, inte oligarkernas/amerikanernas nyliberalers. Oavsett vad det står på fluffiga finanspapper. Sverige har också naturresurser. Vi har vattenkraft, skogar osv som skulle kunna räddas från marknaden och användas för att bygga ett mindre orättvis (om än inte helt socialistiskt) samhälle. På kuppen kanske också ett som skadade miljön mindre? Vi kunde följa Vs förslag om 200 000 nya jobb inom offentlig sektor t.ex. Allt som skulle behövas vore lite mer progressiv beskattning av de allra rikaste som lever mkt gott även under nuvarande ”kris” medan arbetande (och arbetslösa, sjukskrivna osv) människor får ta smällarna. Vore busenkelt.
Man ska heller inte underskatta exemplets makt. Venezuela har ju tänt ett hopp om förändring i många andra länder i latinamerika. Ett jävla sisyfosarbete, men jag kommer aldrig släppa drömmen om socialismen. DÅ kan man lika bra lägga sig platt för Reaganismen. Det är ju en ständig maktkamp och går vi inte åt ena hållet, går vi åt andra. Inget land nånsin har existerat i ett stillastående vakuum. En blandekonomi är alltid på väg mot mer marknad/konkurrens eller mot mer gemenskap/rättvisa.
”Tycker varken att det system vi har i Sverige (där staten har en för stor roll) eller USA (där staten har en för liten roll och därmed inte ger alla entreprenörer chansen) är särskilt bra.”
Men om staten t.o.m. med nuv. borgerliga regering och all deras stöld och häleri av allas vår gemensamma egendom är för planekonomiskt för dig – är inte nästa steg då ungefär Obamas lite snällare kapitalism? USAs politik går ju just nu ngt vänsterut med myrsteg, medan vi i Sverige springer högerut i en rasande fart. Det finns ju ingen naturlag om att vi alltid kommer att ha ett mjukare system än USA. Ta en sån situation som Lagena nu senast, sådana metoder väcker upprördhet även i USA, vårt system börjar bli ganska renodlat nyliberalt. Borgarna lever ju dock gott på myten om att vi fortfarande är nån sorts sosseland. Så länge folk tror det kan de genomföra hur mkt nyliberalism som helst.
Själv tycker jag att både Sveriges och USAs nuvarande marknadsekonomier är fruktansvärt orättfärdiga. Det är ju ingen hemlighet. Jag har ju ”-socialisten” i bloggnamnet och är med i konfliktportalen. Jag vill se en grundlig ändring av hela samhällssystemet. Jag tror inte det kommer komma till stånd inom nuvarande oligarki med pseudoreligiös dyrkan av de parasiterande ”entreprenörerna” (ursäkta det starka språkbruket, men just den här Staël von Holsteinska närmast religiösa tron på ”entreprenörer” som mänsklighetens frälsare är bland det allra värsta jag vet. Jag tror på folkets makt, inte på några fluffiga IT-miljonärer som självutnämnda diktatorer som ska gödas och gynnas, för att de är så smarta och ”skapar” så mkt). Ibland känner jag att det är lika bra att skita i parlamentarismen och partipolitiken. Den styrs ju ändå huvudsakligen av Riksbanken, som itne är demokratiskt vald. Visst kan vi välja Sahlin eller Reinfeldt, men vi vet ju att bägge i slutändan inte ”får” göra vissa saker för Riksbanken/kapitalet.
Men som Lenin sa:
”Så länge ni inte har kraft att fördriva det borgerliga parlamentet och alla slags reaktionära institutioner av annan typ så är ni skyldiga att arbeta inom dem”.
juli 4, 2009 vid 8:15
Den ideologiska diskussionen kanske vi ska lämna därhän, som sagt jag tror på entreprenörer du gör det inte, vi har båda våra skäl.
Sen måste jag konstatera att det BÖR väl ändå vara en demokratisk rättighet att starta ett företag. Om jag nu skulle ha en jättebra idé och vill utveckla denna då menar du alltså att jag hellre ska gå genom en, garanterat, trög statlig byråkrati som skall ”godkänna” min idé för att sedan producera den? Eller hur menar du?
Darn nu hamnar vi ändå i ideologi träsket…
Tycker också att Venezuela är ett intressant exempel här i latinamerika. Tror dock att Venezuela exemplet slår åt två håll Förvissso ger det de latinamerikanska länderna lite ”leverage” mot USA då Venezuela är viktiga med sin olja samtidigt riskerar det att minska den ack så viktiga handeln med USA. Det är väl inte så konstigt att Costa Rica är den starkaste krtikern till Chavez då deras ekonomi är beroende på export och turism från främst USA/Kanada.
Men som vi har varit inne på tidigare, jag personligen är försiktigt positiv till Chavez men en stor brasklapp för hans möjligheter att återvöljas mer än 2 mandatperioder, men detta här vi väl avhandlat.
Ang. skillnad USA så tror/anser jag att vi i Sverige åtminstone under vår livstid kommer att ha ett ”mjukare” system än USA då vår syn på skatt och statens roll är HELT annorlunda än medelamerikanens syn på densamma. Det räcker med att tänka på att i svenska politik har du knappt kunnat gå till val på att sänka skatter och ha en rimlig chans att vinna. (Se Bo Lundgren exempelvis då folket var trötta på Persson men Lundgrens sänkning av skatter skulle tydligen enbart ge pengar till de med mer än 40 milj på banken medan alla andra skulle få en höjning med 10% typ) Nu tänker de rödgröna gå till val på att höja skatterna ganska rejält och med detta har de inte enbart en rimlig chans att vinna utan en trolig.
Jämför detta med USA där det inte kan ha funnits en politiker sedan 30-talet som har gått till val med på att denne vill höja skatterna.
Misstron mot staten är enorm i USA och det är relativt troligt att Obama förlorar 2012 om han genomför alla förändringar (som förvisso är direkt nödvändiga) inom sjukvårdssystemet då detta ”tvingar” medborgarna att lita på staten och sätter de i en beroendesitution till staten. (Sen är det mycket möjligt att demokraterna vinner valet 2016 igen då invånarna inser fördelen med att alla har rätt till sjukvård och att produktiviteten och livskvalitén ökar av detta)
Ang. Lagena kan du mer än mig. Det lilla jag förstod av det hela var väl att blockaden var olaglig. Vi har trots allt sedan Saltsjö avtalet -38 haft ett system som både arbetare och arbetsgivare har godkännt, men som sagt jag var inte där och möjligheten att följa enskilda händelser i svensk politik är aning svårt på andra sidan jordklotet.
Mig vetterligen så styr Riksbanken räntan och penningmängden. Anledningen till detta är att vi inte vill ha klåfingriga politiker som rör runt med penningmängd och ränta då detta lätt leder till galopperande inflation och ett bankrutt land. Zimbawe är ett bra exempel. Vi kan inte låta sedelpresserna betala för politiska beslut.
Vetif-n om jag ”made any sense” i något jag skrev… ;P
juli 5, 2009 vid 12:04
”Sen måste jag konstatera att det BÖR väl ändå vara en demokratisk rättighet att starta ett företag”
I ett samhälle med kapitalistiska företag – ja. I ett socialistiskt / kommunistiskt samhälle – nej. Det är en ekonomisk rättighet. Men som du själv sagt så drivs privata företag av vinstintressen, och att göra vinst och tjäna pengar på andra är ju ingen mänsklig rättighet. Det vore odemokratiskt om vissa personer eller koncerner fick ha privata företag och andra inte. Eller om staten drev företag som precis som privata företag drevs diktatorisk av små styrelser. Men jag pratar om demokratiskt arbetarkontrollerade, statliga företag. I ett sånt samhälle ska de goda idéerna omsättas för allas bästa, inte för att nån enskild ska ta hem vinsten. Visst blir det administration och byråkrati, men fråga nån som driver en kiosk idag om det inte är mkt byråkrati. Idag får alla starta egna företag, men alla får inte ens ha ett jobb och de allra flesta som har ett jobb har extremt lite makt över sin egen situation. Man väljer vissa ”rättigheter” som viktigare än andra. Att ha ett jobb och demokratiskt inflytande på sin arbetsplats är för mig en viktigare rättighet än att bli rik för att man har en viss idé eller ett visst koncept. Särskilt som rikedom i ett kapitalistiskt samhälle alltid skapas på någon annans bekostnad. Alltid. Det är en regel. Det kanske vi kan enas om i alla fall, även om vi ser olika på det ideologiska? Att så många människor VILL starta eget idag tror jag har mkt att göra med den maktlöshet man känner i dagens samhälle. För att man inte HAR nåt att säga till om på jobbet, men också för att makt = pengar i dagens samhälle. Det behovet ska ju försvinna med en riktig socialism där vi inte ser enorma klasskillnader längre. Jag tror mkt av den vanmakten folk känner i sina liv idag har att göra med att man ständigt går runt och vet att det finns folk som tjänar miljoner ggr vad man själv får ut. Och en fattig person är verkligen extremt maktlös i dagens samhälle. Sen kan man ha hur många parlamentsval man vill, det är ändå inte så att folk känner nån demokratisk makt över sina liv i vardagen. OM de inte startar företag, blir rika och börjar trampa på andra förstås. Som Springsteen sjunger (han sammanfattar alltid allt så bra ”down here it’s just winners and losers and don’t get caught on the wrong side of that line”).
Jo, jag har också brasklappar mot C. Men det är om man jämför honom med olika utopiska ideal. Jämför vi däremot med idag reellt existerande system, i Latinamerika och i världen med teokratier, tämligen oreglerade marknadsekonomier och lände rutan fria val, framstår Venezuela för mig som ett föregångsland. Men det har vi väl som sagt dragit några varv ja
Visst, realistiskt sett är det troligt att de starka anti government-krafterna vinner makten åter i USA. Men samtidigt tror jag det finns många i USA (varav de allra flesta inte röstar och särskilt aldrig hade röstat innan Obama) som har enormt mkt att vinna på förändringen mot mer Keynesianism som nu planeras. Många röstade ju för ”change” och det finns en massa människor i USA som inte alls delar det där hatet mot staten också, bara det att d einte haft nån kandidat att rösta på sen 30-talet då USA länge haft två smaker av marknadliberalism att välja på. Valdeltagandet är ju fortf mkt lågt i USA – alltid ett tecken på dmeokratiskt underskott. Så jag tycker det blir spännande att se vad som händer. Men jag tror också risken är stor att Sverige vrids mer och mer åt ren marknad, särskilt om borgarna vinne räven nästa val. Får de ”mandat” för det som dom genomför nu och dessutom inte har någon ”kris” att ta hänsyn till tror jag korken kan gå ur alldeles och då kan vi hamna till höger om USA på vissa sätt. (Sen är ju höger/vänsterskalan svår att applicera på USA då frågor om protektionism, utrikespolitik, moralkonservatism osv skär rätt igenom det ekonimiska höger/vänster-spektrumet, men nu snackar jag fördelningspolitik alltså).
Inte bara blockaden, utan själva strejken i sig var olaglig. Ett av de tydligaste tecknen på att den svenska samförståndsandan inte fungerar längre om den nånsin gjort det är att det börjar poppa upp vilda strejker. Man bör betänka att ingen nånsin strejkar ”för att det är kul”. Särskilt i Sverige där det inte är en del av kulturen på arbetsmarknaden krävs det ofta rätt mkt för att folk ska våga delta i en vanlig strejk, för att inte TALA om i en vild strejk. Men numera hyllar ju Littorin, Borg och co. den svenska modellen, vilket såklart betyder att den blivit för snäll och arbetsgivarvänlig. Så länge den möjligen kunde sägas gagna arbetare HATADES den ju av högern. Jag anser att den svenska arbetsmarknadsmodellen av samförstånd för länge sen spelat ut sin roll. Återigen, ett system gagnar alltid någon. Om samförståndsandan i början var en seger för arbetarrörelsen så var det i jämförelse med den extrema maktlöshet facken hade att arbeta med innan då de de facto blev skjutna när de visade sitt missnöje. Idag, när det är helt lagligt med bemanningsföretag och andra sätt att kringgå LAS och andra reella hot mot arbetsrätten gagnar det ENBART arbetsgivarna att man itne får strejka osv. Men återigen, ingen strejkar för att det är kul. Jag tycker att om polisen i det läget lägger sig i konflikter på arbetsplatsen visar de bara att de blivit maktens försvarare, vilket kanske iofs är oundvikligt i en borgerlig demokrati, men som ändå kan ha lite olika nyanser. Att skicka beväpnade poliser bara för att det pågår en ”olaglig strejk” är enligt mig helt sjukt. Det var ju ingen som planerade att döda nån därute direkt, det var helt vanliga knegare. Som polis skulle jag börja undra vad fan jag höll på med.
Uttrycket klåfingriga politiker pekar enl. mig igen på avståndet mellan folket och makten. I ett sant socialistiskt samhälle där folk hade makten över politiken skulle inte icke demokratisk makt över ekonomin ”behövas” anser jag. Sen alla dessa budgettak osv är ju sånt som till och med V är emot, även om de tyvärr kommer förhandla bort det för ministerplatser, vilket jag är minst sagt kluven till. Som jag ser det bara ännu ett sätt att förhindra att viktiga åtgärder för demokrati och jämlikhet genomförs, dessa räknenissars regler. Jag ser också hellre folkvalda klåfingrar än icke folkvalda.
Well, you make sense rent språkligt. Men rent ideologiskt (där har vi det igen) resonerar du ju från min ståndpunkt väldigt mkt ”inom systemet” och inte särskilt fritt. Men du har säkert motsvarande klagomål på mitt mer ”en annan värld är möjlig”-flummiga sätt att resonera. Blir lätt att man pratar förbi varandra om en tänker hyfsat socialliberalt och en utgår från Marx, men hey, jag är van.
juli 5, 2009 vid 2:29
Ska försöka hålla nere längden denna gång. Känns som att jag ska släppa delar av diskussionen nu då det börjar gå rungdång.
MEN några saker. Dels tycker jag du du generalisrerar för mycket om kapitalism.
”Särskilt som rikedom i ett kapitalistiskt samhälle alltid skapas på någon annans bekostnad.”
Nja svarar jag på det. Till viss del håller jag med. Dock måste man komma ihåg att man inom nat. ekonomin talar om att alla tjänar på handel. Detta skulle jag hävda kan sträckas till att bra kapitalism tjänar alla på. I en bra kapitalism har alla möjligheten att endera starta företag eller finna företag som de vill jobba på. För givetvis vill inte alla starta företag och ha den pressen som det innebär.
Givetvis finns det byråkrati idag, dock har jag med en viss historisk utblick svårt att se att byråkratin skulle vara mindre i ett socialistiskt land. Tvärtom känns det som att socialistiska länder är världsmästare på byråkrati. Sverige är väl egentligen ett lysande exempel, även om vi är långt från perfekt socialistiska, med sina 250 myndigheter.
Problemet med att ge politiker makten över även penningpolitiken riskerar i mina ögon statsfinanserna och därmed hela landets ekonomi. En politiker som vill bli vald bör helst ”lova allt till alla”. Om man då ger dessa människor möjligheten att betala detta med hjälp av sedelpresserna leder detta till inflation. Därmed behövs detta ”räknenissar” som en spärr för att på så sätt stoppa politkernas vilja att ge ”allt till alla” och därmed sänka hela länders ekonomier.
Sen funderar jag på din och (V):s motvilja mot budgettak. Om nu (V) inte ville följa budgettaket hur skulle detta fungera i praktiken? Skulle statens finanser då drivas med medvetna underskott? Hur länge då? Finns det inte en fara med det?
Ja jag tänker nog ”inom system”, mest p.g.a att jag trots dess uppenbara brister tror på det och är rädd för alternativet.
Sen är det viktiga att jag ”makes sense” rent språkligt, tycker själv att jag blir väldigt rörig när jag skriver.
juli 5, 2009 vid 1:49
”I en bra kapitalism har alla möjligheten att endera starta företag eller finna företag som de vill jobba på.”
Då kan vi ju börja med att konstatera att en ”bra” kapitalism, liksom en bra socialism, aldrig hittills har existerat i verkligheten. Kapitalismen som den ser ut i verkligheten innehåller ju medvetet en viss arbetslöshetsfaktor, för att skapa konkurrens om jobben osv. Inkomstklyftorna har ju de senaste årtiondena ökat dramatiskt både i USA och Sverige, vilket tyder på att någon alltid får betala för andras rikedom. Om man nu inte räknar fattigdom endast i absoluta tal, men upplevelsen av fattigdom är ju alltid relativ. Och om man hittar ett land där alla blivit rikare kan jag lova att man hittar motsvarande utsugning av något annat land. Det är alltid någon som måste göra jobbet åt entreprenörerna och de tjänar alltid mycket sämre, har sämre anställningstrygghet osv. Det är det jag menar med att det alltid är på någons bekostnad.
Utan budgettaken kan man i praktiken satsa när det behövs och spara när det finns pengar. T.ex. USAs ekonomi har ju gigantiska underskott och skulder. Skillnaden är väl att de har en så avskräckande vapenmakt att ingen kan säga ”nu jävlar ska vi driva in våra skulder från USA”. Detta är basen för världens ekonomi idag som jag ser det – våld.
Jag tror kapitalism ofelbart leder till ökande klyftor, då det bygge rpå konkurrens och att man får göra vad man vill med ”sina” pengar, även om andra svälter. Ett moraliskt förkastligt system enligt mig. Och jag ser fortfarande inga argument till varför ett orättvist system med privat egendom per definition ”skapar” mer välstånd. Visst var det dåligt med tillväxten i Östeuropa i omgångar, men de var ju isolerade och då blir det svårt. Om vi tar Cuba idag tror jag deras ekonomiska problem beror mer på USAs blockad än på några inbygda grejer i deras system som alltid automatiskt är sämre än marknadsekonomi. Som sagt: det är svårt att ha socialism i ett land i en kapitalistisk värld. Sedan ser jag hellre att alla har det drägligt men att ingen har det så jättebra, än att alla får det bättre än idag, men kalssklyftorna ökar. Rättvisan har ett egenvärde. En person med 15.000 i månaden i ett samhälle där vissa tjänar en miljon i månaden är i praktiken ”fattigare” än i ett samhälle där ingen tjänar mer än 30.000, fattigdomen är alltid relativ. Har väldigt svårt för att Timbro och andra laborerar med absoluta fattigdomsbegrepp – det här att så länge man har husrum och mat för dagen och folk svälter ihjäl i tredje världen kan man aldrig kallas ”fattig”. Folk som lever på soicialbidragt i USA eller Sverige är ju fattiga. De kan inte unna sig det som anses som ”normal standard” i samhället, barnen kan inte ha moderna kläde ri skolan m.fl. märkliga situationer som marknadsekonomi skapar då den gör pengar till livets huvudsyfte.
Jo, vi går runt i cirklar nu, får väl se vem som först ger upp, haha…jag kommer iaf inte orka skriva såhär långa kommentarer länge till. Tror vi båda fått sagt det mesta vi tycker i de här frågorna snart kanske?
juli 5, 2009 vid 6:35
Hehe well jag drar till Nicaragua i 3 dagar imorgon så då slipper du mig åtminstone… ;P
Känns som sagt att vi uttömt allt vi vill ha sagt om kapitalims kontra socialism.
Det enda jag funderar på är avskaffandet av budgettak. Tror du att politiker frivilligt kommer att spara när det går?! Politik bygger per definition på att ”lova allt till alla” därmed lär pressen i goda tider vara ännu större på politiker att satsa och investera i projekt och därmed hamnar vi i en ond cirkel där statens finanser ALLTID kommer att gå minus.
juli 5, 2009 vid 9:35
Sorry om det lät som jag ville slippa dig. Det har varit en intressant debatt. Jag höll bara med om att vi började gå i cirklar, hehe… Nicaragua låter grymt spännande.
Ang. budgettak hänvisar jag till följande: http://ejnermark.blogspot.com/2008/10/accepterar-vnsterpartiet-sahlins.html
augusti 27, 2009 vid 8:32
Svaret på din fråga har med frivillighet att göra. En bit in i diskussionen får du frågan om det är en demokratisk rättighet att starta företag, och du svarar: ”I ett samhälle med kapitalistiska företag – ja. I ett socialistiskt / kommunistiskt samhälle – nej. Det är en ekonomisk rättighet. Men som du själv sagt så drivs privata företag av vinstintressen, och att göra vinst och tjäna pengar på andra är ju ingen mänsklig rättighet.”
Poängen är att som företagare utan monopol kan du bara tjäna pengar som folk som frivilligt ger dig. Varenda transaktion som i slutändan ger både lön och profit består av frivilliga pengar.
Frivilliga pengar får du enbart om du i gengäld ger folk ett gott värde i utbyte. Köparen får ett större värde än han gav. Säljaren får ett större värde än han gav.
Så om det är en mänsklig rättighet att byta saker med varandra, så är det en rättighet att starta företag. Ett företag är inget annat än sådana frivilliga byten.
Och däri ligger också skillnaden i din ursprungsfråga. Med tvångsfinansiering vet du inte om bytet var en vinst för bägge parter. Med offentliga monopol har du inget att jämföra med. Därför är sannolikheten många gånger större att offentlig sektor är en förlustaffär för alla inblandade. Man ser inte förlusten i reda pengar, men den uppkommer som en effektivitetsförlust.
Men konkurrensutsätt, och ge människor möjlighet att själva välja. Då styr de självmant resurserna till de ställen där utbytet blir en ren nettovinst för alla parter.
september 16, 2009 vid 12:20
Ola Berg: Frågan är ju hur onyanserat man kan se på den ”frivillighet” du talar om. Hur kommer sådant som (betald) reklam och annan masspåverkan, en ideologiskt ensidig mediavärld, privata monopol eller nästan-monopol, strukturellt invanda beteendemönster, statussymboler och varufetischism osv in i bilden? Eller folk som säger ”jag vill verkligen inte köpa en lägenhet, men de tär enda sättet jag ser att få en bostad”.
Bara för att man inte har marknadsekonomi av dagens snitt innebär det inte att det inte finns varor och utbyten. Bara för att man inte ser det som en mänsklig rättighet att starta företag innebär det inte att det måste minska urvalet av varor eller leda till någon sorts DDR-system där alla inköp blir mer eller mindre ofrivilliga. Jag ser heller inte en marknadsekonomi som lett till att folk med någon sorts frivillighet kan välja vilka varor de vill ha, särskilt inte den majoritet av världens befolkning som måste fokusera på mat och husrum och bara kan drömma om olika nivåer av lyx-/konsumtionsartiklar. Så om de tär meningen med marknadsekonomin måste jag hävda att den har misslyckats kapitalt unde rhela sin historia.
Jag har itne heller sett några system som leder till vinster för alla parter. Med mer konkurrens, mer privat ägande osv ökar klasskillnaderna (altså, mer valfrihet för fåtalet, mindre valfrihet för flera). Det vågar jag fastslå som faktum eftersom utvecklingen sett ut så i Sverige, USA, Storbrittanien och varhelst privatiseringar och nyliberal ekonomi dragit fram.
Din slutparagraf om att ökad konkurrens skulle ge människor ”möjlighet att välja mer själva” håller jag helt enkelt inte alls med om av ovanstående skäl. Det finns inget demokratiskt inflytande i privata bolag och det finns också alltför lite av det i statliga. Visst kanske du i en marknadsekonomi kan välja mellan 5 olika elbolag, men deras tjänster liknar ju oftast varandra intill förvilling.
Slutligen talar du i termer av eonomiska ”vinster” och ”förluster” vilket jag tror är roten till mycket av de tonda. En väl fungerande sjukvård är för mig exempelvis en vinst som är omöjlig att värdera i pengar. Om privata bolag tar över och försämrar villkor för både anställda och vårdtagare (utom för den som har råd att köpa den dyraste vården förstås) leder det ofta till ekonomiska ”vinster”. Det är i mina ögon något sjukt med ett system där man kan göra vinst på att sköta sådant som vård på ett dåligt sätt.