”…och tranorna flyga”

Idag såg jag för första gången den sovjetiska filmen Letjat zhuravli (Och tranorna flyga) från 1957. Jag håller på att titta mig igenom en hel del klassiska filmer just nu och efter ett tag blir man lite blasé. Man tänker, jaha, en till fempoängare av Bergman, sedär!, men inte så mycket mer. Men den här gången blev jag verkligen berörd och bortförd. Jag sveptes med totalt och det är inte sista gången jag kommer att se den. Vilken film! Definitivt en ny favorit och en klockren femma.

Filmen är varm, humanistisk, sorglig och melankolisk. Men ändå realistisk, modig och nykter. Den har något av de bästa gamla krigsfilmerna från Hollywood, något av de finaste svenska 40/50-talsfilmerna och något av den väst/sydeuropeisk ”filmhumanismen”. Men också en storslagen episk känsla och patos som jag börjar se som typiskt för mycket rysk film.

Fotot är fantastiskt. Varenda scen innehåller så mycket rent visuellt; drömska bilder och poetisk realism. Bilderna flödar fram och det finns alltid en väl tänkt tanke bakom var kameran stannar och hur bilderna komponeras. Dreyer möter Roy Andersson. Musiken är känslig och scenerna är regisserade och spelade med ovanlig sensibilitet och intelligens.

I diskussionerna om filmen på nätet har jag sett en del ogillande kommentarer om ”propaganda”, men det är absolut inte värre än i någon motsvarighet från Hollywood. Snarare tvärtom, eftersom så många olika spår löper parallellt och patriotismen/politiken både blir föremål för skämt och vävs ihop med humor, privata känslor och ambivalens på ett jäkla snyggt sätt. Och vad är det då för propaganda som är så stötande? Antimilitarismen? Hatet mot kriget? Att det är rätt att slåss mot fascismen? Man behöver ju inte direkt ha en Stalin-byst hemma för att skriva under på de här sakerna…

Flera av skådespelarinsatserna är ”rena” och snygga på ett konstnärligt, men aldrig förkonstlat sätt. Särskilt tycker jag att Tatyana Samojlova (”Veronica”) och Antonina Bogdanova (”Boris’ mormor”) spelar på ett väldigt levande och taktilt sätt. Det är så skönt med filmer som har psykologiskt djup (kärlek, vänskap, förtvivlan, familjeband, skuldkänslor, drömmar, övertygelse, osäkerhet, motsägelsefullhet…) utan att bli misantropiska eller kännas som om de “gräver i skit”. Jag är väldigt svag för film där man inte bangar för vare sig den obehagliga sanningen eller de vackra drömmarna och sentimenten. Detta kombineras med ödesmättad tragik samt tro, hopp och kärlek som känns äkta.

Det här kan man alltså hyra för tjugo kronor (studentpris)! Direkt när DVD:n tog slut kände jag att jag ville uppleva filmen igen, trots att den fick mig att gåta, för den innehåller så mycket skönhet, allvar och djup. Det här är en film jag alltid kommer att bära med mig i hjärtat!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ärligt sagt – vad spelar det för roll?, Fredrik Jönsson skriver Protesterna fortsätter, totalavloning skriver Total Avlöning 22/7/09 gammalt groll