I don't wanna fade away...

Jag vet inte. Det är min känsla just nu. Jag fullkomligt plöjer både liberala mediers och vänsterbloggars åsikter om vad som bör göras åt vänsterns kris. Men jag vet faktiskt inte. Det känns som att jag sitter här i ruinerna av en valrörelse som kom att handla mycket om floskler som vem som ”älskar internet” mest. Debatter där folk som Ella Bohlin och Gunnar Hökmark gick fram som tanks och snodde tolkningsföreträdet från både (V) och (S). De tilläts avbryta, ljuga och utmåla ställningstagande för kollektivavtal som främlingsfientlighet. Det blev för många tämligen otydligt vad (V) egentligen står för. Denna kris är naturligtvis djupare än bara valet till EU-parlamentet. Mycket måste göras inför nästa Riksdagsval, men vad? Jag vet inte.

Jag skrev lite från magen omedelbart när jag såg resultaten efter Springsteen i söndags, men jag är inte säker på något av det jag skrev, förutom att det känns som att borgerligheten står mer enad än någonsin och arbetarrörelsen ligger i spillror och splittring. Vad ska vi göra? Jag vet inte. Standard är väl att en bloggare ska vara tvärsäker och komma med lösningar, men jag har inga.

Vissa tycker att (V) är bra som det är. Den attityden tror jag inte kommer att leda någonvart annat än att (V) fejdar bort och blir en sorts marginell företeelse a la bokstavsvänster. Vissa tycker att vi måste radikalisera (V) eller rentav (S) och låta något av partierna bli en arbetarrörelse igen. Är det möjligt? Andra menar att (V) har en radikal politik, men misslyckas totalt med att kommunicera den och anknyta den till människors vardag. Vissa tycker att det bör bildas ett helt nytt arbetarparti. Kan verkligen lösningen vara ännu ett parti på vänsterkanten? Det finns ju fem-tio stycken och alla är i princip okända för allmänheten. Ytterligare någon sätter sitt hopp till (AI). De fick tydligen uppskattningsvis 3500 röster i det här valet, vilket inte är mycket att bygga på. Är ett strömavhopp från (V), (S) och sofflocket in i (AI) möjligt eller ens önskvärt? Jag vet inte.

Någon nämner ett samarbete med (MP) och (FI) men är inte en av poängerna med (FI) i deras nuvarande form just fjärmandet från (V)? Och är inte (MP) idag ett borgerligt parti i fråga om arbetsrätt, privatiseringar, företagande och så vidare? Jag har ingen lösning här. Jag vet inte.

Jag letar efter arbetarrörelsen i Sverige idag och jag är inte säker på att jag finner den hos LO, (S) eller (V). Jag vet att jag hittar den hos lagerarbetarna ute i Jordbro, något positivt att fokusera på i ruinerna efter valet som brann upp. Men bör/går det att omsätta politiskt? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill se vänstern fejda bort till en kuriositet i den liberala hegemonin och att detta de facto håller på att ske. Som Bruce sjöng i söndags, fast han syftar på ett kärleksförhållande, ”I don’t wanna fade away…” Detta är min ihållande känsla just nu. Vad gör vi? Vet du? Cause I sure as hell don’t…

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Veolia hoppar av Jerusalembanan, Kristoffer Ejnermark skriver Seger åt Lagena-arbetarna!, Anders_S skriver Inaveln i rättsväsendet hotar rättssäkerheten

 

EDIT: En intressant debatt om detta pågår på Dagens Konflikt. Här är en lite borstad variant av min kommentar där. Vet inte om den makes sense utanför sitt sammanhang, men jag kör ändå: 

Luktar det inte lite marknadstänkande om det här att positionera sig inför olika “målgrupper” hit och dit? Jag är ju hellre med i ett parti som lockar medelklassocialister än arbetarklassrasister eller -egoister. Ska man inte tala till socialisten inom varje människa? Det kommer såklart alltid att vara rätt tunnsått med Vänsterpartister i styrelserummen, men det beror ju på dessa människors roller i klasskampen som försvarare av en ordning de tjänar på. Det beror ju inte på att det är onda människor som inte socialister ska försöka nå och som aldrig skulle kunna ta till sig marxism och solidariskt tänkande. Eller?

Vänstern ska väl göra sitt yttersta för att driva social rättvisa och klasskamp så långt det går? Om det nu skulle bli så att (S) skulle driva detta bättre än (V) i någon sorts framtid skulle jag inte tveka att rösta på (S) i stället. Eller är Vänsterpartiet ett självändamål?

Själv var jag övertygad Vänsterpartist för en vecka sen. Nu sitter jag och undrar om (S), (V), (AI) eller någon helt annan organisation är rätt för mig i framtiden. Jag anser att en socialist alltid ska stödja den organisation som driver socialistiska frågor bäst och bäst lyckas förena dem med feminism, antinationalism, radikal miljöpolitik och integritetsskydd. För mig var det solklart (V) i det här valet, men det budskapet har ju INTE gått fram till allmänheten i någon klass.

Till syvende och sist måste man som jag ser det i parlamentariska sammanhang rösta på det parti som gör livet bättre för flest människor i praktiken – inte efter vilken utopi man är anhängare av. Då kan man hamna i det här att rösta på Moderaterna eller valskolka för att folket ska bli förbannade och göra revolution och då har man i praktiken hjälpt till att göra vardagen här och nu jävligare för majoriteten av arbetarklassen och folket i övrigt. Marxismen måste vara till för att analysera verkligheten och vardagen här och nu, inte för att fungera som religion.

Ohlys uttalande om skatterna var extremt märkligt. (V) kan inte fega ur i skattefrågan också, vad har vi då kvar? Höj skatten generellt och öka progressiviteten i skalan – det borde väl vara ett självklart krav för alla socialister som ö.h.t. vill arbeta inom nuvarande parlamentariska system?

About these ads