Den andre Greider
Kan poeterna förändra någonting?
- De har förändrat mig.
De flesta av oss känner Göran Greider som ledarskribent och samhällsdebattör. Mannen som tycks ha tagit på sig sisyfosarbetet att återknyta banden mellan socialdemokratin och socialismen. Kanske har man även läst till exempel hans undersökande bok om Dalarna eller hans biografi om Dan Andersson. Men de flesta verkar inte ha läst hans poesi. Själv hittade jag diktsamlingen Världen efter kommunismen billigt av en händelse för kanske åtta år sen och blev förtjust och positivt överraskad. När jag fyllde 25 fick jag När fabrikerna tystnar i present och sedan fyllde jag igen luckorna med hjälp av Stadsbiblioteket, där man kan låna det mesta av Greiders poesi.
Vi har alltför länge levat under våra tillgångar.
Greider är kanske inte någon Johan Jönsson rent estetiskt, men hans poesi är ändå så mycket mer än ledarskriverier uppställda med ojämn högermarginal. Han provar lite alla möjliga former och längder på sina stycken poesi och han använder mestadels poesin just till det som jag och många med mig helst tycker den bör användas till, nämligen till att uttrycka sådant som bara kan uttryckas just genom poesi. När han är som bäst påminner han faktiskt lite om just Dan Andersson, på så sätt att han ger uttryck för djupa känslor och tankar i en enkel form, som man gärna lägger på minnet och citerar.
Jag borde varit
en kämpande kommunist
i ett annat liv
I ett annat liv i en annan stad:
Alla mina misstag heliga.
Jag borde ha rensats ut
och försvunnit
för decennier sedan
istället för att gå omkring här
som en förfluten idiot.[...]
Samtidigt är hans poesi fast förankrad i nutiden. De dikter jag gillar mest har ofta bara ett datum och/eller en plats som titel och tar avstamp i något ur nyhetsflödet. Ibland är dikterna som små aforismer, ibland nästan som utredningar. Ibland kan långa stycken i en dikt vara som omedelbart hämtade ur en krönika eller en ledare. Jag gillar att han gör den gränsen otydlig. Såhär kan det se ut, mitt inne i dikten Annons om barnjungfru:
[...]När Olof Palme mördades släppte
en spärr i socialdemokratins toppskikt.
Han tålde ju inte ens tanken på privata daghem.
Han tålde inte heller reklam i TV.
Olof Palme: borgaren som ställde sig i vägen för borgerligheten[...]
Ofta fastnar jag för enstaka meningar som säger något viktigt som borde sägas oftare. Dikten Det sociala arvet, ur När farbrikerna tystnar, behandlar 90-talets europeiska fattigdom och de ofattbara våldsbrotten, bland annat de som begicks av små barn. Den inleds med orden Man måste idiotälska barn… En av de centrala raderna är Tioåringar förblir oskyldiga, vad de än gjort. Men meningen som etsat sig fast hos mig och som faktiskt förekommer två gånger i den korta dikten lyder: Det som görs oförklarligt görs oföränderligt. En mening som kan appliceras på nästan vilken samhällsfråga som helst.
I den lite längre dikten Något annat gives inte, från samma diktsamling, utvecklar Greider tankar som blivit absolut centrala för mitt politiska tänkande. Hur aktuella känns inte fortfarande rader som dessa:
[...]det är marknadskrafterna som vill ha oss till nomader.
Ständigt beredda till uppbrott, osäkra på allt
ska vi plockas upp längs de stora utkantsstråken:
tillfällighetsarbetare, säsongsanställda, avtalslösa.[...]
Sedan kommer ideologerna: de gör av detta en idiotisk vision:
den går under många namn: det civila samhället,
informationssamhället, postindustrialismen,[...]
rättvisetanken är ingen abstraktion:
den är milliarder kroppar, kontinenters besättningar.
Och bara denna anticyniska hållning är i längden möjlig[...]
Från Konfliktportalen.se: acidtrunk skriver 20 års minnet av det kommunistiska upproret, Jinge skriver Jordbruksministern omdömeslös, Anders_S skriver Rädda välfärden – förstatliga Swedbank och SEB, Björn Nilsson skriver Napoleon har aldrig existerat, jesper skriver Vart skall man då skicka Schyman?
juni 4, 2009 vid 3:38
Ett Sisyfosarbete blir ju aldrig färdigt eftersom det är omöjligt att avsluta. GG kanske skulle satsa på något som är lättare att uppnå?
juni 4, 2009 vid 3:49
Det är ju en evig fråga. Är det någon mening att vara med i t.ex. (S) och försöka driva dem åt vänster/socialism/arbetarrörelse? Eller är det bättre att vara med i Vänsterpartiet, som har mer socialistisk politik, men inte så mycket väljarstöd och makt? För mig är valet självklart (V), det var ju inte för intet jag använde just ordet ”sisyfosarbete”. Men jag respekterar Greider för de val han gjort och tycker framförallt han är en mycket viktig och bra skribent och poet!
juni 4, 2009 vid 4:57
Någon mening? Svar nej. Och det gäller såväl det marknadsliberala S som V även om det sistnämnda viftar med en röd flagga ibland. Jag testade och var med ett par år i V, men insåg att där fanns inte mycket att hämta. När Ohly satsade på en maktlös ministerpost under Sahlin, och resten av partiet i stort sett bara satt och gapade passivt, var det dags att kliva av.
Men Greiders bok om arbetarklassens återkomst var bra, det håller jag med om, och det mesta jag läst av honom har varit positivt.
juni 4, 2009 vid 5:09
Jag håller inte alltid med om allt som (V) säger och gör och jag är extremt kluven i regeringsfrågan. När jag tänker på att man är villig att ”släppa” frågor som kriget i Afghanistan och gå med på diverse högertankar om budgetramar vill jag nästan gråta. Samtidigt tror jag att en regering med (V) i blir (troligen pyttelite) bättre än en utan. Glad i hjärtat blir jag när jag ser Arbetarinitiativets affischer om att förstatliga banksektorn. Det hela blir hela tiden en balansgång mellan idealitet och pragmatism för mig. Ska man vara 100% trogen sin egen ideologi är snart varje person sitt eget parti och då är möjligheten att påverka förverkad. Men var dra gränsen för när man inte kan ”stå för” partiet längre? Jag skulle helst se ett väldigt brett vänsterparti som kan samla allt från besvikna gammalsossar till råkommunister. Samtidigt är jag glad både över att Arbetarinitiativet finns och gör väsen av sig och över att det finns folk som Greider m.fl. kvar inom sossarna som möjligen kan agera bromskloss mot de mest socialliberala idéerna. Men de har ju inte lyckats så bra med det de senaste 20 åren, så jag hör definitivt vad du säger.
Greiders poesi är ju däremot sällan partipolitisk. När den är politisk handlar det mer om klassanalys. Han har en dikt som heter ”Tredje bandet av Kapitalet” till exempel. Och i flera av hans bästa dikter skymtar jag en analys och en politisk vrede som jag skulle placera långt till vänster om dagens (S)!
juni 4, 2009 vid 6:11
V missade generalchansen att göra något eget när Sahlin skulle smälla igen dörren. Då klev jag av. Och det kändes bra med tanke på LO-skandaler och annat elände sedan dess.
Jag har läst tredje bandet av Kapitalet (boken, inte dikten). Den enörma handfallenhet som V och större delen av vänstern i Europa visat inför krisen gör att man kan undra om den har tappat läsförmågan och förståelsen för de ekonomiska krisernas grund och utveckling? I vissa avseenden är pågående kris värre än den som rasade under trettiotalet, men i stället för att ta chansen och vitalisera sig har vänstern i de gamla industriländerna i stort sett rasat ihop och överlåtit åt borgarna att försöka sopa ihop resterna. Möjligen kan die Linke i Tyskland och NPA i Frankrike komma med något nytt och fräscht och effektivt och som drar med sig den sovande svenska vänstern. Annars ser det ganska dystert ut.
juni 4, 2009 vid 7:15
Jag håller egentligen med om allt du säger, även om jag får känslan av att du får vissa saker att framstå som lite mer lättgenomförda än de egentligen är. Exempelvis håller jag helt med om att vänstern under en sån här s.k. ”finanskris” borde finnas där med tydliga socialistiska alternativ. Men jag vet inte riktigt hur man ska få fram det och få det att verkligen påverka ett folk som i princip hjärntvättas av liberala medier 24/7. Att få med breda folkliga lager på socialistiska idéer igen är livsnödvändigt, men inget man gör i en handvändning, med eller utan finanskris. Jag tycker fortfarande detta är en gordisk knut: ska man stå utanför regeringen med sina 5% och låta (S) och (MP) driva en socialliberal politik med lutning åt höger? Eller ska man i stället offra även vissa skitviktiga saker för att driva en sådan regering åtminstone några millimeter vänsterut? Jag är tyvärr pessimistisk nog att tro att varken (V) eller något annat parti till vänster om (S), idag reellt existerande eller ej, kommer att få egen majoritet i min livstid. Frågan är då, ska man inte göra det lilla man kan? Fast å andra sidan tror jag (V) skulle tappa trovvärdighet och på sikt väljare på att låta sig ätas upp av en regering med Sossar och det alltmer borgerliga Miljöpartiet. Detta är kanske en enkel fråga för dig, för mig är den helt osannolikt svår.
juni 4, 2009 vid 8:38
Nja, ”lätt” har jag väl aldrig sagt. I själva verket är det på gränsen till hopplöst eftersom V nogsamt sett till att eliminera det mesta av den kunskapsbas som behövs för att skapa en fullödig och övertygande politik. Det finns fragment här och där, men leta fram den V-partist som kan förklara hur modern industriell planering fungerar, och vad det har för betydelse för övergången till en socialistisk planekonomi! Och som kan lägga ihop de kunskaperna med Marx’ grundläggande (och bra fungerande!) modell för hur samhällena utvecklas och omvandlas till nya system. Det verkar inte finnas sådana figurer i partiet, och då är läget därefter. Man sveps med av diverse politiska modevågor men kan inte skapa en egen stark plattform – så enkelt är det inte. Och jag tror man får avskriva V som framtidsrörelse. Ledningen är alltför insyltad i dagens politik för att vilja ha någon reell förändring.