Skicka inte Schyman någonstans

De flesta inom vänstern är engagerade just inom vänstern på grund av sitt rättvisepatos och sin vilja att bekämpa orättvisor av alla de slag. Det är därför det är så mycket vanligare att finna feminister inom vänstern än inom högern. Och det är därför jag grundligen misstror den ”liberala feminismen”. Jag misstror inte nödvändigtvis uppsåtet. Visst kan man väl vara liberal och ändå se patriarkala strukturer och vilja bekämpa dem. Men visst är det märkligt att man ser patriarkatets strukturer, men inte kapitalets? Är inte de lika genomgripande, definitiva och destruktiva?

Jag misstror däremot alltid den liberala feminismens möjligheter att uppnå konkreta, positiva resultat i fråga om att just bekämpa orättvisor. En liberal feminism blir ännu en lösryckt rörelse som hävdar vissa gruppers intressen i vissa sammanhang, snarare än att drivas av en bred önskan om ett bättre liv för alla.

Möjligen kan de förbättra livet för de ägande klassernas kvinnor i förhållande till män, men flera av de övergripande kapitalistiska strukturer som på egen hand och i samverkan med de patriarkala strukturerna håller de arbetande och från arbetsmarknaden utmanövrerade klassernas män och kvinnor nere lämnas opåverkade, eller förvärras, av en liberal feminism. Precis som Vänsterpartiet självklart har både socialism och feminism i partibeskrivningen skulle ett feministiskt parti behöva socialismen för att kunna uppnå något värdefullt.

Jag gick precis förbi en affisch som uppmanade mig att ”skicka Schyman till Bryssel”. Det skulle aldrig falla mig in. Jag är glad att det finns ett Feministiskt Initiativ i den svenska politiken och jag tycker det är självklart att Vänsterpartiet bör fortsätta fokusera på dessa frågor.
Men lika enögt och ofullständigt som ett socialistiskt parti utan feministisk analys och politik skulle framstå år 2009, lika ofullständigt framstår FI för mig. Deras ovilja att använda ord som klass, socialism och vänster kan inte bara viftas bort.

Om man någon gång har satt sig in i någon form av marxistisk eller annan klassanalys inser man att klasskampen, lika lite som kvinnokampen, är en ”fråga” bland andra eller något man kan skjuta åt sidan och föra politik opåverkad av. Som samhället ser ut idag kommer den som inte för en medvetet feministisk politik automatiskt bli en del av den antifeministiska, patriarkala majoriteten, inte minst i Europaparlamentet. Det finns inget sådant som att föra politik vid sidan av feminismen eller opåverkad av den.

Men exakt samma princip gäller också omvänt. Man kan naturligtvis inte föra en politik, år 2009 eller vilket annat år som helst, som ställer sig utanför höger/vänster-skalan, hur mycket än Filippa Reinfeldt försöker inbilla oss detta. Den som inte ställer sig på arbetarklassens sida i den ekonomiska politiken solidariserar sig medvetet eller inte med kapitalet, högern och de ökande klassklyftornas ideologi. Den som inte för en vänsterpolitik kommer automatiskt att medverka till majoritetens högervridning och ett pågående förtryck.

Båda dessa förtryckande strukturer måste analyseras, förstås och med alla medel bekämpas av oss alla. Även om du är en emanciperad kvinna som har råd att bry dig mer om direktörsfeminism än proletariatets utsatta kvinnor; även om du är en klassmedveten arbetare som tycker att det där med feminism är en bisak eller ”en senare fråga” – så måste du bry dig om båda. För varken feminismen eller socialismen är menade som egoistiska rörelser. De är inte till för att man ska fokusera på ett perspektiv och strunta i resten av samhället.

Första gången jag hörde en besviken, chauvinistisk arbetare klaga på att Gudrun Schyman sysslade för mycket med ”överklasskärringarnas problem” ville jag nästan gråta. Hur kan man i våra dagar vara så förstockad? Men såsom det senare har utvecklat sig måste jag erkänna att jag nu ser en poäng i detta så bryskt framförda klagomål. Ett vettigt socialistiskt och feministiskt alternativ måste naturligtvis både se till det patriarkala förtryck som drabbar kvinnor ur alla klasser och kapitalets förtryck av majoriteten av befolkningen oavsett kön. Förtryckande strukturer existerar aldrig oberoende och att försöka arbeta med dem ”en i taget” gagnar ingen.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Mer – Zlatan Ibrahimovic, totalavloning skriver Total avlöning 3/6/09 Sista skottet i den sista nacken., Kristoffer Ejnermark skriver Kina behöver en proletär revolution, Anders_S skriver Arbetarklassen ska inte betala kapitalismens kris, andread0ria skriver Henning Mankell back in business