Best of True School 2008

När vi så är inne i mars 2009 har jag äntligen orkat sammanfatta true school-året 2008. Håll till godo!

Wu-Tang Clan: 8 Diagrams 2LP

Hiphopåret 2008 började för mig med att hhv.de tog in en limiterad vinylutgåva av Wu-Tang Clans album 8 Diagrams. CDn hade kommit redan i slutet av -07, men det var först tidigt 2008 som den förelåg i en mycket aptitlig dubbel vinylutgåva med gatefoldomslag. Åsikterna om 8 Diagrams gick isär, men för mig var albumet klart bättre än deras två föregående släpp och därmed det bästa Wu-Tang Clan presterat som grupp på tio år. Därmed inte sagt att det var något mästerverk. Det beror inte på att kvaliteten generellt är låg men 8 Diagrams är ett mycket ojämnt album. Ojämnt i den gamla meningen att vissa låtar är jättebra och vissa är jättedåliga. Många tyckte att The Heart Gently Weeps var smaklös eller tråkig, men jag köper konceptet rakt av och tycker att låten är en av de absoluta höjpunkterna.

En annan riktig fullträff är ironiskt och typiskt nog låten som inte alls spelades in 2007 eller 2008 utan tidigt 90-tal, 16th Chamber. Låten har den där råheten som Wu hade när de var som allra, allra bäst (egentligen bara på första LPn) och är därmed en riktig klenod för alla som är nere med den erans Wu shit. Det är lite som när forskarna hittar en okänd apokryfisk skrift. Fast i det här fallet har den funnits där hela tiden och vi är at the mercy of the RZA. Men även om man bortser från dessa två pärlor har jag faktiskt fortsatt att spela delar av Wu-Tang Clans senaste album under hela 2008. Spår som Windmill, Camp Fire och Sunlight är helt i klass med Wu-Tang Forever.

Däremot är Wolves och Unpredictable usla. Jag menar inte att de är dåliga för att vara Wu-Tang, jag menar att de är dåliga, punkt. Plågsamma för öronen, osvängiga och poänglösa. Klart under denna klans värdighet. Men efter de halvdana The W och Iron Flag är det ändå skönare med denna bergochdalbana. Hellre några bottennapp, så länge det finns riktigt grymma spår som gör att man faktiskt lyssnar på skivan även efter de tre första spinsen.

Pete Rock: We Roll 12"

Världens bästa Pete Rock släppte först tolvan We Roll. Det torde knappast överraska någon att jag inte direkt became a fan of vare sig Max B eller Jim Jones, men jag stör mig inte fullt så mycket på dem som vissa andra tyckare på nätet verkar göra. Petes beat är en riktigt snygg klassiker som smeker trumhinnorna och uppmuntrar till grillpartyn och glidande i bilar utan tak o.s.v. Jim och Max lägger sig visserligen klyschigt, men ändå passande på denna stapelvara till beat och uppnår något som kunde blivit en riktig dussinlåt om inte Pete var ett geni som förvandlar allt han rör vid till guld.

B-sidan vinner dock igen. ‘Til I Retire har en hård, skönt stel trumrytm med minimalistiskt välplacerade samplingar med precis lagom nostalgiskt eko av DMCs röst. Pete Rock på mikrofonen är ju inte alltid en sublim upplevelse, men oftast är han som bäst när han får flera hela verser på sig och när beaten är så till synes simpelt som här. Just på ‘Til I Retire vågar jag påstå att han är riktigt grym!

Pete Rock: NY's Finest 2LP

Inte långt efter singeln kom NY’s Finest, Pete Rocks efterlängtade, första egentliga studioalbum sedan 2004. Jag är ju en sådan knäppgök till skivsamlare att jag naturligtvis måste äga alla plattor denne man släpper, även om de nu skulle vara dåliga. När det gäller litteratur anses det självklart att man läser även exempelvis Shakespeares mindre bra pjäser, för att de hjälper ens totala förståelse av konstnären. Men inom hiphop, eller popmusik över huvud taget, är det inte accepterat. Man ska bara skaffa de ”bra” skivorna. En mycket naiv syn på konstnärskapet är förhärskande. Hursomhelst är poängen i Petes fall att man alltid får både och. Både en ny pusselbit i helhetsbilden och en jävligt bra skiva.

Pete Rock: Ny's Finest (Instrumentals) 2LP

Som så många redan påpekat når inte alla insatser av alla MC’s på den här plattan upp till beatsens skyhöga nivå. Som tur var släpptes skivan även i en instrumentalversion. Även om spår som Comprehend, Made Man och That’s What I Am Talking About kanske är allra bäst i vokalversionerna är instrumentalerna en djupare njutning på ett annat sätt. Och låtar som Best Believe och Bring Y’all Back gillar jag faktiskt bättre i instrumentalversionerna. Dessutom saknas två av instrumentalskivans allra bästa spår på den vokala LPn. Den ena heter It’s So G och påminner både i stil och kvalitet om de allra bästa spåren från The Surviving Elements. Men det riktiga underverket heter When I Need It och påminner egentligen inte särskilt mycket om något annat beat som Pete gjort. Den har en långsamt framstigande, gungande, majestätisk rytm, en vacker melodi, tät, krispig atmosfär och lite galna dancehallljud som både passar extremt bra in och bryter av på ett förbluffande sätt. Det är inte ofta en helt instrumental låt passar på top 5-listan över ett års låtar, men ifjol inträffade det.

Utan Lex Pete Rock (som jag modellerat efter svenska musikjournalisters ”Lex Springsteen” och som i princip innebär att Pete Rocks musik står i en klass för sig och att hans låtar och skivor bara kan jämföras med varandra) är förstås NY’s Finest årets platta, vare sig du plockar den vanliga, instrumentalenversionen eller båda. Men även den mer intressanta jämförelsen med Pete Rocks tidigare tio album faller ut på ett tämligen gynnsamt sätt för NY’s Finest. Och ännu ett nytt sound och en ny era föddes. Som vanligt.

J-Live: Then What Happened? 2LP

J-Live släppte tidigt under året en platta som var precis som hans skivor brukar vara. Genomarbetad, intressant, skicklig, emellanåt briljant och emellanåt en smula träig. Hur mycket jag än tycker om J’s skivor och liveframträdanden (har sett honom tre gånger och det är lika bra varje gång) kan jag inte hjälpa att jag ibland finner honom aningen torr. Så även här och där på 2008 års släpp Then What Happened? Men omslaget och hela konceptet är snyggt, språkbehandlingen och berättartekniken är bländande och när J kommer in på ämnen som familj, business och 5%ers hettar det faktiskt till ibland.

One To 31 är nästan en perfekt låt och Be No Slave var verkligen min anthem i början av året, med sin sköna basgång, enkla men effektiva refräng och tighta, avancerade flow som J som vanligt får att låta effortless. Olé håller också i längden, men allra bäst är sista spåret You Out There där J får till ovanligt många quotables på en magiskt atmosfärisk orgelslinga. Den känns.

Buckshot: The Formula feat. 9th Wonder 2LP

En annan tidig kandidat till titeln årets LP stod Buckshot från Black Moon för med sin The Formula. Precis som hans senaste soloskiva Chemistry var den helt igenom producerad av 9th Wonder från Little Brother. Jag gillade Chemistry, men jag tycker The Formula är ännu bättre. Buckshot har lättat upp sin grymma, mörka stil rejält och pratar mycket om positiva budskap och att dela med sig av sin erfarenhet. Men han är lika tight och minnesvärd som han alltid varit. 9th Wonder som i mycket är ansvarig för att Little Brother fick ett så distinkt sound visar sig från sin andra bästa sida. Den monotoni och burkighet som gör att han ibland lämnar en del övrigt att önska är kraftigt nedtonad på The Formula till förmån för ljusa, varierade, sångbara och rentav ”optimistiska” tongångar. De två bästa låtarna, Intro: The Formula och Ready (Brand Nu Day), kommer jag att spela i många år.

eMC: The Show 2LP

I samma viktklass som Buckshots och J-Lives plattor hittar vi eMCs debutalbum som grupp, The Show. eMC är alltså Masta Aces nya grupp. Punch N Words och den för mig helt okände Strick gör fina insatser, men i huvudsak är det såklart mästarens album. Produktionerna är genomgående bra, men en aning ojämna. Jag har redan tidigare skrivit om årets bästa låt Feel It här på bloggen och de bästa låtarna i övrigt är också de som påminner om den. Jag tänker främst på tidresan Winds Of Change och relationsdiskussionen Don’t Give Up On Us. Äkta vuxenrap med andra ord. Men även den lite ytligare och stompigare eMC (What It Stand For) hängde med i bandaren året ut och är med ännu in i mars 2009 eftersom den sitter som en smäck.

Marley Marl: Operation Take Back Hiphop feat. Craig G 2LP

Även världens näst bäste producent (efter Pete Rock) Marley Marl släppte ett helt nytt album 2008, vilket såklart direktkvalificerade sig till den här listan. Precis som i fallet med Buckshot håller sig skivan med den kaxiga titeln Operation: Take Back Hiphop till det klassiska konceptet one MC and one DJ. Craig G från klassiska Juice Crew håller i micken genom hela plattan och det han gör med den gör han med den äran. I Juice Crew kom Craig av naturliga skäl lite i skymundan bakom MCs som G Rap och KANE, men med åren har han filat på sina skills och fått dem sjukt spetsiga. På den här skivan känns det inte som han gör ett enda felsteg. Även om han inte riktigt är någon KRS-ONE (som Marley samarbetade med senast innan den här skivan) vanärar han inte Marleys beats på något sätt.

Om Operation Take Back Hiphop är en bra skiva rapmässigt är det en grymt bra skiva beatmässigt. Även de lite enklare beatsen som först passerar obemärkt förbi, besitter en så otroligt gedigen kvalitet när man lär känna dem att man djupnar i insikten att 99% av alla hiphopproducenter är clowner som inte har en aning om vad de själva sysslar med. Det är såhär man gör hiphopbeats. De två bästa låtarna är All Seasons och Made The Change. De två vågar jag drista mig till att kalla ”framtida klassiker”. Craig G naglar fast två riktiga delikatesser till beatbyggen som håller för hur många rewinds som helst. Missa inte heller Stay In Ya Lane med självaste Sadat X som gäst och ett skönt, lite udda driv.

Word Of Mouth 041 12" (Fat Joe: That White/KRS-ONE & DJ Premier: Criminal Minded '08)

Word Of Mouth fortsatte 2008 sin fantastiska kulturgärning att pressa upp de där låtarna vi alla hört och gått och visslat under året på vinyl. Oftast väljer de spår som inte alls släppts på vinyl, låtar från tolvor som är extremt rara och svårfångade eller skitgrymma låtar från dåliga eller tråkiga album. På en och samma gång gav de oss That White med Fat Joe (från ännu ett av hans gäspningar till album) och Criminal Minded ‘08 med KRS och Premier som ursprungligen hör till en vodkareklam. Jag tror vi har ordat tillräckligt om Fat Joes galna, fläckfria anthem That White. Gillar du true school hiphop from the Bronx kan du inte leva utan den och produktionen var nog den bästa Premier kom med i år över huvud taget. Även på Criminal Minded ‘08 briljerar Preemo med en lite mer slick, polerad sak som ändå sätter sig som ett plåster på hjärnan. Och KRS? Ja, han är KRS.

Word Of Mouth 042 12" (5 nya låtar med Rakim)

När vi ändå snackar WOM måste jag passa på och nämna en annan finfin tolva de släppte med inte mindre än fem stycken osläppta låtar med tidernas bästa MC någonsin Rakim Allah. Alla låtarna är bra eller bättre, men första spåret I’m Back slår till hårdast först och den därefter följande Hip Hop är den som stannar kvar och hamnar på listan över årets låtar. Den här lilla EPn som det väl egentligen är verkar ha flugit under ganska mångas radar, men missa den inte!

REKS: Say Goodnight 12"

Och apropå Premiers pärlor 2008 så fanns det bara en låt som var värdig att ställa sig bredvid That White i den kategorin, nämligen Say Goodnight med REKS. Denne REKS från Boston var för mig knappt mer än bara ett namn innan ifjol, men har släppt musik sedan åtminstone 2001. -08 kom han dock med en fullängds-CD, flera gästinhopp och alltså den briljanta singeln Say Goodnight. Beatet från Premier har en lite ovanlig uppbyggnad, men all den sedvanliga energin och svänget och REKS äter upp mikrofonen på ett synnerligen tilltalande sätt. Insane!

DJ Premier: Beats That Collected Dust LP

 När vi ändå är inne på världens enligt mig tredje bästa (och enligt många allra bästa) producent DJ Premier från Gang Starr passar det bra att ta upp hans LP Beats That Collected Dust, som för mig dök upp från ingenstans och visade sig vara en riktig liten godisask. Låt inte den anspråkslösa titeln lura er. Det här är till största delen riktigt råfunkiga, svängiga små bomber. Måhända inte alltid fullt utvecklade till beats som man tänker sig att någon ska rappa på, men ren hiphopmusik i absolut toppklass. En intressant not är att även om Pete Rock ibland låtit en aning som Premier är det här första gången jag lägger märke till det motsatta förhållandet. Det låter faktiskt ganska mycket PeteStrumentals eller Soul Survivor II om stora delar av den här LPn. Som ni vet är det ett oerhört gott betyg när det kommer från mig.

Det är också föredömligt att Premier, som släppt denna skiva själv, väljer att släppa på vinyl och dessutom på en enkel vinyl och inte standardformatet dubbel-LP. Äntligen vinyl från någon som faktiskt verkar spela vinyl själv hemma. Jag kan knappt tipsa om bästa spår, då allihop är grovt sköna i soundet. En personlig favorit är hypnotiska Sing Like Bilal, men alltihop är i samma viktklass. Ett måste om du gillar traditionell, instrumental hiphop.

GZA: Pro Tools 2LP

En annan fågel som flög in lite grann under mångas radar under 2008 var geniet själv, AKA GZA, The Genius som kom med sitt sjätte studioalbum Pro Tools. Även om Liquid Swords fortfarande står i en klass för sig gällande både berömmelse och kvalitet tycker jag faktiskt att alla geniets album har sin plats i en vettig True School-samling. Och Pro Tools tillhör top 3, eller om du så vill den bättre halvan.

Monotonin har alltid kännetecknat GZA och den är på Pro Tools mer än någonsin både hans förbannelse och välsignelse. Hans oerhörda skicklighet, jämnhet och fokus på själva språket, rytmen och ljudet av rösten fascinerar, fängslar och förtrollar som språket hos Shakespeare. Men precis som hos Shakespeare riskerar språket ibland att komma i vägen för vad det uttrycket. Man sitter och lyssnar så mycket till den vackra klangen och den språkliga arkitekturen att man efteråt ibland undrar men vad sa han egentligen?

På flera ställen på Pro Tools slår det över denna gräns, men det tyckte jag det gjorde rätt ofta redan på Liquid Swords, så det är inte nödvändigtvis något negativt. Men det ställer höga krav på lyssnarens uppmärksamhet och vilja att ta om och ta om låtarna. Ibland visar det sig inte vara värt det, oftare på Pro Tools än på Liquid Swords, men mer sällan än på Grandmasters och Legend Of The Liquid Sword. Trots det anser jag att GZA gjort den bästa Wu-Tang-relaterade plattan på ett par år och faktiskt den bästa på riktigt länge som inte är signerad Ghostface. Pencil och Paper Plate tillhör de nästan perfekta låtarna. Och Alphabets tror jag är perfekt. Spela den tre gånger och försök sen få den ur skallen. Omöjligt!

Statik Selektah: Stop, Look, Listen 12"

En producent från Boston som lät tala om sig ganska mycket under fjolåret är Statik Selektah. Han är duktig och har en radda riktigt sköna beats under ganska kort tid bakom sig. Men hans vännerlista på Facebook måste verkligen vara helt sjuk, för han samarbetar med varenda jävel som är något. Faktiskt så att det är helt klart över hans egentliga musikaliska betydelse ännu så länge. Det måste jag få påstå utan att det på något sätt är en diss. Själv tycker jag han är bra, helt klart, men ojämn och ibland med den lite manierade stil som många av den nya generationens beatmakers har. Det är lite för jämn i kanterna och för lite Quiet Storm om man så säger. Jag tycker definitivt inte att allt han gör är bra.

Men tolvan Stop Look And Listen med B-sidan What Would You Do? är definitiv värd pengarna. Lyssna på den här gästlistan: Q-Tip, Termanology, Styles P, Freeway och Cassidy. Värre än de flesta album. Och detta alltså på en singel med två låtar! Helt galet. Alla gör bra ifrån sig, ingen definierar direkt om sin karriär. Båda beatsen är tunga och vinner i längden. En kvalitetstolva helt enkelt.

Showbiz & AG: Live Hard 2LP

Pete Rocks enda egentliga seriösa konkurrent om titeln årets album var ett par andra veteraner, nämligen Showbiz & AG eller ”The Show & A Experience” som de av någon (legal?) anledning kallade sig när de ifjol släppte dubbelalbumet Live Hard. Det är det första gemensamma släppet från dessa DITC-legender sedan Full Scale-EPn för tio år sedan och det hade varit förlåtligt om de legat av sig vid det här laget. Det har de inte.

De tar fasta mer på det spännande, mörkt funkiga och väldefinierade Goodfellas-soundet än det gladare och stökiga sound de slog igenom med på Soul Clap-EPn och LPn Runaway Slave -92. Jag älskar bägge sounden så för mig är det hugget som stucket. De genomför dessutom det hela sjukt väl. Showbiz’ beats är verkligen skapade för AGs röst och vice versa. Jag tyckte AGs två soloalbum var helt OK och visst har de sina poänger, men detta mina vänner är något helt annat. Live Hard är en skiva helt utan svackor och jag vägrar utnämna favoritspår. Spela bara hela rakt igenom (inklusive instrumentalerna) och påminns än en gång om att det är såhär det ska låta. Classic shit.

Termanology: Politics As Usual 2LP

Mot slutet av 2008 kom så Politics As Usual, Termanologys hett och länge efterlängtade debutalbum. Själv blev jag en aning besviken, men jag hade också skyhöga förväntningar. Introt It’s Time av Easy Mo Bee är det bästa på hela skivan. Symptomatiskt nog hinner det knappt börja innan det tar slut. Den kriminellt underskattade Easy Mo Bee fick verkligen till det på den här pärlan. Andra givna höjdpunkter är förstås Watch How It Go Down (Premier-samarbetet som i princip gjorde Term till namnet på var mans läppar över en natt för ett par år sen), How We Rock, So Amazing och We Killin’ Ourselves. Med folk som Preem och Pete Rock bakom spakarna och en så talangfull rimsmed som Term på micken kan det i princip inte gå fel. Men alla de här tre sistnämnda låtarna är egentligen bara par for the course och tyvärr definitivt inga nya WHIGD.

Några andra av spåren kan jag inte ens påminna mig om hur de låter när jag läser titlarna nu, vilket inte kan vara ett gott betyg. Men jag har överraskat mig själv genom att lyssna allra mest på Drugs, Crime, Gorillaz med sin iskalla refräng och fina beat samt In The Streets som är en riktigt hårdkokt banger med ett gästinhopp från Li’l Fame som pumpar ut adrenalin i rummet och som du kan ta om hur många gånger som helst. Rewind!

Heltah Skeltah: DIRT 2LP

I samma veva släppte Heltah Skeltah DIRT (Da Incredible Rap Team, min anm.), sin första gemensamma LP sedan dackefejden. Ruck har ju fått en hel del shine de senaste åren under namnet Sean Price eller Sean P, medan Rock verkar ha hamnat lite efter. Det är skönt att höra dem tillsammans igen, såsom det ska vara och få saker på det här albumet är egentligen dåliga. Men beatsen är inte lika vassa som förr och inte heller lika speciella som på Rucks solodebut och därför tenderar det hela att bilda en bra, men ganska jämn smet utan sådär särdeles hög replay value. Efteråt sitter man där med Everything Is Heltah Skeltah ringande i öronen, men har glömt det mesta andra. Jag ska ge den här plattan en ny chans snart, men den imponerade inte sådär ordentligt på mig som jag hade väntat mig. Helt klart värd att tas med på listan över årets true school 2008 dock såklart.

Large Professor: Main Source 2LP

Large Professors ”comeback”platta som förvirrande nog heter Main Source släpptes i mitten av året i en CD-utgåva. När jag helt givit upp hoppet om att den skulle komma som skiva släpptes den. Det måste ha varit precis i slutet av förra året, men jag märkte det i år och har ganska nyligen fått hem den. Återigen är det beatsen som står i fokus. Alla är bra, några helt fantastiska och musiken spretar i härligt många olika riktningar. Men ni behöver inte oroa er för att professorn försöker anpassa sig till olika rådande trender eller dylikt, far from it. Här kommer alla stilar rakt ut ur hans egen galna skalle.

Large Pro förtjänar en plats bland tidernas tio bästa hiphopproducenter, fast han är lite bortglöm. Hans ”röst” som producent är fullständigt unik och han har gått igenom nästan lika många utvecklingsstadier som Pete Rock. Main Source innehåller få hits eller regelrätta bangers men en hel massa intressant, oväntad och skön musik av många olika sorter. Alltid true school hiphop, men med hans egen twist. Och alltid kvalitet.

På så sätt påminner den itne så lite om Marley Marls BBE-platta RE:Entry från 2001. Även rent soundmässigt finns speglingar av den skivans blandning av hård minimalism och jazziga utsvävningar.  Hela sidan A är en njutning, men jag vill också slå ett särskilt slag för sviten RuDopeDapnNoyd i tre delar på sidan C. Här gästar inga mindre än Jeru The Damaja, Li’l Dap från Group Home och Big Noyd of Mobb Deep affiliated fame. Det är någon sorts uppdaterad version av Gang Starrs all time classic I’m The Man. Precis som på den är beatsen otroligt feta och precis som på den äger Jeru den vokala aspekten. ”I’m addicted to a substance that’s packaged on wax. That oool’ boom bap…”

EPMD: We Mean Business 2LP

Också EPMD släppte sin första gemensamma LP på hur många år som helst, We Mean Business. Också denna dröjde det ända till 2009 innan jag kunde lägga vantarna på i vinylform. Jag tror att den släpptes precis i slutet av året eller möjligen i november. Skivan är skitbra. Jämnare än många yngre förmågors skivor och en stor positiv överraskning för mig. Vem hade trott att EPMD skulle komma med en av årets fem bästa plattor år 2009? Inte jag.

Jag tycker att Listen Up som jag länkat tidigare här på bloggen är en av årets låtar i all sin leende partyglans, fast jag vet att vissa sågar den och kallar den sämst på skivan. Resten av albumet går definitivt i en annan stil, men som alltid med EPMD vet man vad man får. Man får funken. Antingen det är i snygg soulig form som på Bac Stabbers och Never Defend ‘Em med Method Man eller i råare mer Def Squad- eller rentav Wu-relaterad form på exempelvis Yo med Redman, Roc Da Spot och Puttin’ Work In med självaste Raekwon The Chef.

Left 4 Dead feat. Skyzoo är också en speciell låt på sitt eget vis som känns heart felt men absolut inte sentimental. Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp titlar som Blow och Run It feat. KRS-ONE och jag gjorde det just, men nu får det banne mig vara slut på den här årskrönikan.

 

Peace In The Middle Eas’ 2009!