Dumskallarnas sammansvärjning

Jag har återvänt till Universitetet efter nästan tio år och finner att det akademiska klimatet i mångt och mycket känns som om tiden vridits fyrtio-femtio år tillbaka i tiden. Sist jag läste fick man godkänt eller inte på sin tenta. Nu har de infört 57 olika betygssteg med bokstäver. Godtycket ökar därmed dramatiskt och känslan av att befinna sig i en sämre, amerikansk collegefilm manifesterar sig på flera nivåer. Det är någon form av anpassning till EU som också inbegriper att man räknar poängen på ett annorlunda sätt och att alla springer runt och oroar sig för vilken typ av ”examen” och titel de kommer att besitta när de är klara. Det känns som en hårsmån från ”professorskan” och ”kandidaten” i någon gammal dålig svensk film.

Allt detta trodde jag universitetsvärlden i Sverige hade evolverat förbi för länge, länge sedan. Men som vanligt innebär EU-anpassning en tidsresa bakåt i tiden. Seminarierna som tidigare var en form av akademiska diskussioner, modererade av en seminarieledare har nu blivit en sorts ”lektioner” där en ”lärare” ställer frågor och sedan bedömer om svaren är ”rätt” eller ”fel”. Det är omöjligt för mig att avgöra vad av detta som beror på ämne, kurs, personal o.s.v. och vad som är en del i det stora tillbakavridandet av klockan. Men det ger en otäck dystopisk känsla. Det finns RÄTT och FEL. Det finns ett antal betygssteg för att dela in människor i hur rätt eller fel de har. Det finns titlar att bedöma människor utifrån. Kunskaper ska inhämtas, men inte behandlas och ifrågasättas utan därefter reproduceras. Vi är tillbaka i 50-talet. Eller i alla fall i en tid före det sena nittiotalet. Nyttomaximering och marknadstänkande även på de heligaste humanistiska ängder. Det är värt att fälla en tår över detta.

Jag har spenderat lördagen med att långfika och läsa på om den nya kulturutredningen. Ju mer jag läser, desto mer sorgsen känner jag mig. Över den konkreta politiken. Över avsaknaden av nytänkande och ökade resurser. Över eftergifterna för snåljåpar, trångsynta och de som Johan Jönson kallar ”estetiskt obildade”. Mer och mer framträder för mig en bild av hur dumhet, antiintellektualism och kulturlöshet i allmänhet upphöjs till dygder som får definiera politiken. Kulturpolitiken utgör här en parallell till utbildningspolitiken. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet om Ett skott i hjärtat och framför på en rad punkter en sorglig, men sann kritik inte bara mot kulturutredningen, utan samhällsklimatet och tidsandan i stort. Därpå besannas den ytterligare i en mängd korkade, dumsnåla läsarkommentarer av typen ”Jag vill inte behöva betala för någon annans kultur!” Denna extremreaktionära och närmast libertarianska kultursyn verkar ha förankring långt ner i folkdjupet.

Inte en enda extra krona föreslås alltså gå till kulturen. Alla kulturmyndigheter ska i stället ”samarbeta med det nya ”Tillväxtverket” för att gemensamt öka takten i produktionen”. Redan här känns det som en ond dröm. Om jag skulle skriva en mardrömslik roman om en framtida högerregerings kulturpolitik i Orwells eller Kafkas anda skulle jag tveklöst infoga ett ”Tillväxtverk” i handlingen. Linderborg sammanfattar det hela genom att säga att ”kulturpolitiken blir näringspolitik”. Därmed har ett rejält paradigmskifte manifesterat sig. Man sitter och kippar nästan efter andan.

Linderborg säger även ”De resurser som staten inte vill satsa hoppas man ska täckas upp av ideella krafter och sponsring. Kulturen ska bidra till ”en ekonomiskt hållbar utveckling’. Ergo: kulturen ska få kapitalet att växa i takt med människan…Kultur på marknadsekonomins villkor innebär att den redan etablerade och accepterade kulturen kommer att klara sig hyggligt. Svårare blir det för den samhällskritiska eller den sökande och experimentella som riskerar att misslyckas konstnärligt och publikt.”  Det finns inte så mycket att tillägga till den analysen, som blir ännu mer ångestladdad då man läser vissa av kommentarerna från läsarna. De här är faktiskt helt autentiska och saxade från aftonbladetse hemsida: ”Vi skall inte påtvingas vänsterns skitkultur, den kan dom utöva och betala för själva. Dett är misslyckade så kallade kulturarbetare vilka vill bli försörjda av oss, vad de skapar gillar dom bara själva. Den kultur jag vill ha köper jag själv.” och ”Den som vill se folk klä ut sig eller sjunga högt på en scen skall betala vad ”nöjet” kostar.”  Att få denna brutala galla spydd på sig är ett brutalt uppvaknande för den som tror sig leva i ett demokratiskt, bildat, gemensamhetsivrande samhälle.

Här speglar kommentarerna ungefär vad Lindeborg säger om synen på kultur i flera skilda samhällslager. Såhär skriver hon vidare: ”Det finns ett kulturhat inom högern som är svårt att ringa in och komma åt…Högern – om än inte kulturutredningen – ser på kulturarbetare som onyttiga, snobbiga kufar. Medveten om att kulturellt kapital inte är något som kan köpas för pengar, känner den sig helt enkelt utanför och därmed hotad…Synen på konstnären som får betalt för att kludda och klä ut sig medan andra arbetar, finns även inom arbetarklassen. Ju tuffare villkor LO-kollektivet lever under, desto större oförståelse har man för skattefinansierad kultur – vilket gör att högerpopulismen landar mjukt i stora väljargrupper som fördelningspolitiskt är vänster.” Jag är vanligtvis extremt allergisk mot konspirationsteorier, men det här tror jag helhjärtat på. Stora delar av över- och underklasserna kan definitivt enas i sitt hat mot ”konstig kultur”. Högern kan på klassiskt manér underbygga fördomar genom hårdför ekonomisk politik. Rasism är inte den enda typ av människo- och kulturfientlighet som gynnas av stora inkomstklyftor ekonomisk ojämlikhet.

Även Claes Wahlin utdelar hård och välförtjänt kritik mot utredningen i samma tidning. Han inriktar sig bland annat på det faktum att utredningen inte är parlamentariskt tillsatt och påpekar lakoniskt ”Att kulturen är underfinansierad kräver ingen utredning, endast ökade anslag”. Därefter frågar han sig om detta är ett första steg mot att avskaffa kulturpolitiken i sig. ”…medborgaren har blivit konsument eller användare. Det är inte längre kulturens plats i samhället som är det primära, utan vad individen eller grupper av individer vill ta del av eller själva göra” .

Wahlin behandlar även min hjärtefråga, nämligen instrumentaliseringen av kulturen. Han resonerar kring hur kulturen ständigt tilldelas sitt existensberättigande utifrån externa faktorer av typen ”att främja demokrati och jämställdhet”. Förutom att den här virusepidemiska dyrkan av nyttighet är obehaglig och full av fientlighet och oförståelse inför kulturen i sig är det också en mycket förrädisk vägg att luta sig mot för den som vill finna en varaktig motivering för existensen av kultur och kulturpolitik. Eller som Wahlin skriver: ”Kultur är nyttigt, den kan tjäna jämställdhet, regional utveckling och folkhälsa. Dessa allt annat än nya argument gör på sikt kulturen överflödig. Om vi hittar bättre sätt att uppnå rättvisa, lönsammma industrier och friska medborgare, ja, då finns det väl ingen anledning att hålla kulturens och konstens fana särskilt högt.”

Också vid denna artikel kommer de inskränkta kommentarerna som ett brev på posten. ”Varför ska skattebetalarna betala för kultur? Det är löjligt ju!…” och så vidare. Med lite fågelperspektiv ser man hur debatten om kulturpolitiken gradvis förskjutits från att handla om hur kulturpolitik ska bedrivas till den imbecilla frågan om huruvida den ska bedrivas alls. Och där ett rungande nej tycks bli svaret från många olika håll. Jag funderar mer och mer på en kommentar som signaturen ”Pekman” skrev på Lindeborgs artikel: ”Det kan vara dags för vänstern att ta upp Bengt Göranssons tes och göra gemensam sak med de kulturkonservativa mot den ”kulturlösa högern’.”

Kalla det dumskallarnas sammansvärjning. Kalla det den barbariska invasionen av våra medvetanden och samhällen. Kalla det vad du vill, men det är uppenbart att det pågår ett kulturkrig som inte har ett dugg att göra med islamofobernas fantasier. Humanistiska värden attackeras på två fronter. Uppifrån av kallhamrat och kompromisslöst ekonomiskt tänkande. Och nedifrån av en primitiv syn på kultur som ”att klä ut sig och sjunga högt” som koketterar med sin egen dumhet och som naturligtvis tjänar samma högersyften i slutändan.