Who’s afraid of Elfride Jelinek?

När jag sa upp mig från jobbet fick jag bland annat lite böcker som avskedspresent. En av böckerna var Älskarinnor av Elfride Jelinek. Anledningen att jag fick just en volym Jelinek skall ha varit att jag i övrigt bara fick böcker jag mer eller mindre bett om och som man på förhand visste att jag skulle älska (Kristina Lugn, Marcel Proust…). Alltså skulle jag få en bok som jag inte hade gått och inhandlat självmant, men som ändå kunde ge mig något. En sympatisk tanke som visade sig slå mycket väl ut!

Förordet i denna ”Nobel-utgåva” är skrivet av Horace Engdahl och låter förstå att det finns ett kompakt motstånd mot att läsa Jelinek. Även jag har känt ett motstånd, men inte alls av de anledningar Engdahl räknar upp i förordet. Han pratar bland annat om Jelineks utseende på olika fotografier, som om det i sig skulle verka avskräckande från att läsa hennes litteratur. Dessutom pratar han som om de två huvudpersonerna i den här boken verkligen utgjorde ett gott och ett dåligt exempel för Jelinek och att det i sig skulle göra att det är obehagligt att läsa henne.

Här tycker jag dock Engdahl har läst Jelinek på ett ganska märkligt manér. Visst kallas de två livsödena vid något tillfälle i början för ett gott och ett dåligt exempel, men samtidigt är ju de flesta omdömen som fälls i boken av en art som måste framstått som extremt konservativa, inte minst i genusfrågor, redan i 1970-talets Österrike då detta skrevs. Jelinek granskar många av dessa märkliga uppfattningar på ett stenhårt, naket sätt. Så långt har Engdahl rätt i sitt förord, men jag tycker han går fullständigt vilse när han liksom tillskriver författarinnan vissa av dessa åsikter.

Det står på flera ställen i boken klart och tydligt att Birgitte och Paulas olika livsöden är en följd av en slump. Den stockkonservativa röst som säger att det går illa om man hyser känslor eller hoppas ser jag mer som samma känslokalla röst som hela tiden mer eller mindre uttalat försvarar en medeltida könsmaktsordning, hustrumisshandel, äktenskap ingågna som en sorts affärstransaktioner och andra vidrigheter.

Vidare menar Horace Engdahl i förordet att det kan ta emot att läsa Jelinek, eller i alla fall mer specifikt Älskarinnor, då empati saknas. Här börjar det åtminstone brännas lite och närma sig en av anledningarna till att jag själv varit Jelinekofob. Men det jag fruktade var ett upphöjande av empatistörning till dygd (på det sätt som ofta förekommer i pseudointellektuella amerikanska skitfilmer som vinner alla kritikers hjärtan) eller en berättarröst som ivrigt skulle försöka göra mig till nihilist. Det där desperata sättet att fly från vedertagna begrepp genom att hämningslöst och urskiljningslöst omfamna dess diamteralamotsatser i allt. Något sådant förekommer över huvud taget inte i den här boken. Kanske i senare alster av Jelinek, men det får jag återkomma till då jag läst mer.

Snarare anar jag bakom Älskarinnor ett sorts postmodernt förhållningssätt. Boken ger mig inte intrycket av att hävda att empatilöshet är en absolut sanning; tvärtom tycks den ta avstånd från alla absoluta sanningar. Jag instämmer till fullo med den del av förordet som berättar att inga lösningar på förhandenvarande problem ges av författarinnan alls.

Dessa eventuella lösningar får i stället uppstå inom läsaren, men inom mig uppstår inte empatilösa lösningar eller lösningar som på något sätt skulle gå ut på att en av de två stackars vilsna människorna i boken gör ett val som är klokare eller mer ”rätt” än någon annan. Det är för mig tydligt att alla karaktärerna sitter benhårt fast i förtryckande, fördummande, begränsande strukturer. Strukturerna tillåter helt enkelt inga bra eller vettiga handlingar eller livsval. Det handlar bara om mer eller mindre omedelbart nedbrytande uppoffringar och självspäkande. Säger en röst att A) har valt bättre än B) gör den detta utifrån sitt eget snäva nyttoperspektiv och aldrig av altruism.

Ett ”enkelt” förslag på väg ut hade väl kanske varit om författarinnan på enkelt sätt bara förespråkat upphävandet av vissa strukturer. Men hon är klok nog att inte tro att hon som författare på något sätt kan existera utanför alla dessa strukturer utan att genast hamna i andra. Lika osynliga eller naturliga som vissa av dessa förtryckarmekanismer var för hundra år sedan är säkert andra idag. Det man kan göra som skapande konstnär som vill arbeta med dessa ämnen tror jag är just vad Jelinek gör, nämligen att hårddra de strukturer man verkligen kan se och framställa dem i all sin skoningslösa nakenhet och spritt språngande idioti. 

Genom att överdriva dessa dåliga sidor kan man tycka att Jelinek framställer alla människor i boken som onda och att hon därför skulle sakna empati med sina egna figurer. Men även empatin bör här, anser jag, vakna inom den enskilde läsaren. Det är befriande att Jelinek inte skriver oss på näsan vem vi bör sympatisera med och ännu mindre vad vi ska sympatisera med. Som varje god postmodernist (ja, jag vill hänföra åtminstone denna volym till ganska renodlad postmodernism även om den på vissa sätt inte passar in) framställer hon snarare dessa människosjälar och -öden genom att dekonstruera dem och de strukturer som fostrat dem. Det må så vara att hon dekonstruerar dem genom att hårddra dem å det extremaste, men detta gör hon väldigt skickligt. Genom att ställa de mest unkna ideal på sin absoluta spets får hon mig som läsare att se vissa strukturer tydligare än någonsin och också att avsky dem häftigare än jag någonsin gjort tidigare. I och med att hon framställer alla dessa strukturer som så allomfattande, övergripande och genomsyrande är det också svårt att efter att man läst ut boken känns någon personlig avsky mot någon viss karaktär. För mig är det en prestation, särskilt när man betänker hur äckligt vissa karaktärer beter sig i enskilda passager i berättelsen.

I lager på lager, i oändliga spiraler, visar hon hur olika personer sitter fast i fördomars järngrepp och egoistiska tvångsföreställningar. Kanske som mest pessimistiskt blir det när hon visar hur den som anser sig fri från en viss uppsättning föreställningar omedelbart blir fånge i nästa och att lika mycket unket obehag pyr ur varje sådant lager. Därför hade det varit förmätet och korkat att tro sig inta någon sorts position utanför allt detta och peka på en ”väg ut”. Jelinek inser såklart att denna väg ut bara skulle vara en väg in i nästa destruktiva struktur och avstår därför enligt mig från detta i möjligaste mån. Den röst som tycker att en av karaktärerna i boken gör ett bättre val än någon annan befinner sig bara på valfri, godtycklig avsats i någon cirkel i detta strukturella, patriarkala helvete, utifrån vilken någon annan galenskap hade tett sig ”smartare”. Detta i sig är ägnat att väcka ytterligare empati hos läsaren, eller rentav empati. Mycket mer sådan än diverse sentimentala och bergsäkra uppbyggelseskildringar, vare sig de kallas feministiska eller antifemistiska, radikala eller konservativa. När ingen kletig,personlig sympati kommer i vägen känner vi lättare den bakomliggande grundtonen som klingar av sorg genom dessa österrikiska landskap och dess människoöden, som alla är så hjärtskärande hjälplösa.

Min främsta rädsla inför Jelinek byggde dock på helt andra fördomar. En om att hon skulle företräda någon sorts antifeminism eller särartsfeminism (något som Engdahl tycks snudda vid under ett grumligt resonemang om ”biologi” i förordet). Och en om att allting skulle handla om perversioner och sexualitet på en väldigt grov, privat och sensationslysten nivå. Den senare fördomen byggde jag korkat nog på inte bara andrahandsuppgifter, utan rentav andrahandsuppgifter om en filmatisering av en av Jelineks senare verk.

De enda perversioner som skildras i Älskarinnor är en pervers samhällsordning och en äcklig syn på kärlek och samexistens. Den förvridna sexualitet som existerar i den här texten är en kärlekslös, beräknande sort som vi alla sett prov på i samhället men som inte nödvändigtvis har något att göra med någons personliga perversioner, men som kan tillåtas kontaminera dessa.

Och särartsfeminismen och biologismen som jag tycker Engdahl säger sig ha funnit prov på hittade jag inte alls. Bara deskriptivt menat, i de hemska lagar som karaktärerna i boken fastnar i, tvingas följa och oftast inte ens kan tänka bortom. Jag kan dock inte få det till att Jelinek skulle förespråka detta synsätt, i alla fall inte i denna text. Denna biologiska, djuriska syn på könsroller, äktenskap, sexualitet och så vidare tillhör ständigt de mörka, tragiska stråken i boken som karaktärerna faller offer för. Särartstänkandet eller antifeminismen som jag skulle vilja kalla den finns med i Älskarinnor, ja. Men åtminstone jag med min läsart hänför detta tänkande till samma lager av dumhet i boken där vi hittar de fysiska bestraffningarna, den närmast religiösa egoismen, missunsamheten och den till sinnessjukdom gränsande förstockningen och intellektuella orörligheten som är allra mest avskräckande. Saker som vi förhoppningsvis 2009 lämnat långt, långt bakom oss och som måste framstått som vidriga redan 1975 när texten författades.