Årets låt

2001 släppte Jay-Z sin redan klassiska blåtonade dubbel-LP The Blueprint. Titelspåret Blueprint (Momma Loves Me) lämnade knappast ett öga torrt bland intresserade lyssnare, av två anledningar. Den ena var såklart Jays ärliga och nästan högstämda nostalgitripp i texten. Den andra var samplingen från Al Greens Free At Last. En låt som jag vågar påstå inte hörde till Greens kändaste innan Jay-Z beströdde den med sin poesi. Det är dock svårt att förstå idag eftersom den känns som en omedelbar, klockren klassiker när man lyssnar på den. En av endast en handfull låtar som kan definiera Al Green och därmed 70-talets sammetssoul i stort.

I år, lagom till att alla breakheads och crate diggers måste ha hunnit gräva fram Al Greens himmelska original, samplades den igen. Den här gången var det Masta Ace’s nya grupp eMC som var i farten. De släppte tidigt i år ett ganska ojämnt och lågmält album som heter The Show . Plattan har fått rätt mycket hyllningar, till och med lite mer än den förtjänar på vissa håll om du frågar mig. Men den har en handfull riktigt, riktigt bra låtar. Och den allra bästa av dem heter Feel It.

Låten smyger igång med det härliga gitarrplocket från Free At Last och sedan drabbas lyssnaren tämligen omedelbart av de sockersöta stråkarna från samma låt. Det är något med de här täta, intima, microfunkiga Memphis-inspelningarna som gör att de lämpar sig sanslöst väl för mogen rap och lite mer seriösa texter. Man behöver bara höra denna lilla inledning för att dels befinna sig i soulhimlen med Al och dels veta att det här kommer förmodligen inte bli någon jävla lek rent textmässigt, om rapparna har rätt kort på hand och spelar dem rätt. I det här fallet sitter samtliga med royal flush. Knappt en rad i den djupa, känslomässiga men nyktra texten känns onödig eller suboptimal. 

Jag har fortfarande en viss svaghet för wailande, modern R&B, den troligen mest universellt hatade inte bara musikgenren utan konstformen över huvud taget; i alla fall bland vita medelålders västerlänningar. Men jag är, precis som de flesta andra, vid det här laget innerligt trött på hur otroligt urvattnad genren blivit. Jag håller Mary J., R. Kelly och K-Ci Hailey som otroligt duktiga artister, men min helhetsbild av genren är ändå att det är väldigt mycket väsen för ingenting, särskilt de senaste fem åren. Så mycket härligare därför att höra lite målmedveten och fokuserad, men ändå lagom wailande skönsång som ackompanjemang till en sån här innehållsrik och meningsfull låt! Äntligen fylls alla dessa emotionella åtbörder med tungt innehåll.

När 2008 började och en bit in på året var jag 100% övertygad om att ingen skulle kunna överträffa Comprehend. Tidernas bästa hiphopproducent, tillika min favoritartist genom tiderrna oavsett genre, Pete Rock utför sin sedvanliga alkemi med osedvanligt lyckade resultat. Han plockar någon gammal sömnig Lugna Favoriter-dänga med 10CC och hittar det enda parti i hela låten som är nåt att ha. Sedan lyckas han skruva till det så att det låter både vackert, själfullt, funky och ja, rentav dansant! Ovanpå detta Papoose som käkar mikrofon i sin vanliga takt och bevisar varför han är den enda nya MCn som varit värd att bry sig om de senaste fem åren eller så. Svårtoppat? Y/N? Y!

Men sedan släpptes That White med Fat Joe. Mannen som inledde sin karriär med tre blytunga album har mestadels gjort ointressant musik de senaste tio åren, men får ibland till det med enstaka låtar här och var. På That White fick han verkligen till det. Tillsammans med en annan demonproducent, DJ Premier från Gang Starr,  hittade han hela vägen från MTV tillbaka till den hårda betongen i sin uppväxts The Bronx med en riktig käftsmäll till gatudänga i Biggie Smalls stolta tradition.

När året närmade sig sitt slut spelade jag in ett band med årets låtar, där båda dessa juveler fanns med. När jag åter besökt detta band en del under de senaste dagarna står det dock klart att Feel It ÄR årets låt. Utöver de rent musikaliska skälen kan jag inte nog betona hur bra texten är. Bara några exempel:

Första versen inleds: ”I got one life to live a short time to live it/and whatever’s left in me I’mma find and give it”. Den seriösa tonen sätts omedelbart och när livet är kort handlar det inte om hur mycket man kan ta utan om hur mycket man har kvar att ge. Vi befinner oss ljusår från mainstreamrappens ständiga fixering vid lägsta gemensamma begär… ”and while the rest of yall run from the truth/I’mma stand and fight…”

Också från första versen: ”I’m a husband, a father and a football coach/and If you see me on the sideline poaching a game/I needed some joy to balance the emotion and pain/If you see me and my dauhter, and we out on the town/it’s cuz she lifts me up, when I’m down with a frown” Enkelt, vackert, vardagligt, men så modigt och ovanligt inom hiphoplyrik. Bilden av vår hjälte vid sidlinjen under matchen må vara en sliten metafor inom Hollywoodfilmen, men i raplyrik är den ovan och sätter ett stort leende, i alla fall på mina läppar. 

Från andra versen: ”It’s more than a miracle you hearin me now/no sympathy from the industry/it’s wearing me down, tearing me down/rats my job, but hate when my daughter cries/when i catch a plane to rap for yall/can’t give me back the weeks i missed”.

Eller från tredje versen: ”Book of Matthew: the last should be first/put my life in the verse/I wish i could spend my life in reverse/Day 1 for all the passion and pain/My upbringing left me with an emotional strain” Denna spaning efter den tid som flytt ligger så långt från 50 Cents texter att det är svårt att se det som samma genre. Samvetskval har alltid gjort sig synnerligen väl i hiphoplyrik, men är en alltför sällan skådad fågel.

Lägg till detta samplingens allvar och skönhet samt wailandets intensitet och uppriktighet och du har en låt som nästan blir ett fysiskt föremål du kan ta på i rummet när du spelar den.

 

Feel it!

 

EDIT: Självklart måste man även nämna Mary J’s gamla dänga No One Else i det här sammanhanget!