Rysk höst – en epilog

Nu är det vinter, men alldeles nyss var det höst. För mig har det varit en rysk sådan; hösten då jag bland annat upptäckte Tarkovskijs mästerverk Zerkalo (Spegeln) och tittade på Sobachye serdtse (En hunds hjärta) på Axess TV igen och igen.

Som ett led i detta lånade jag en DVD som heter Idi i smotri (Gå och se) av en kollega. Först idag kände jag att jag hade sinnesnärvaro nog att sätta mig och se denna förvridna, fantastiska, vansinniga krigsskildring i sin helhet. Jag kan inte påstå att jag sett alla de stora krigsfilmerna, men jag vågar ändå anta att Idi i smotri är den bästa och mest otäcka film som gjorts om krigets fasor.

Elem Klimov skildrar Nazitysklands ockupation av Vitryssland under andra världskriget. Men framförallt skildrar han krigets och skräckens inverkan på en pojke som bli ögonvittne till några utstuderat tragiska och våldsamma händelser. Budskapet att krig är helvetet på jorden kan väl visserligen inte upprepas nog ofta, men sättet som det budskapet hamras in i Idi i smotri gör att det tar djupare och slår hårdare än i någon annan film.

Pojken Florya agerar inte så mycket som han reagerar. Man kan säga att filmen har två halvor som löper parallellt. Den ena utspelas på fälten och i byarna, den andra utspelar sig i Floryas ansikte. Jag tror aldrig jag sett en film med så många närbilder på en persons ansikte, men det blir aldrig enahanda utan fortsätter hela tiden att vara uttrycksfullt och att beskriva erfarenhet och förändring. Hundra olika ansiktsuttryck beskriver hundra olika kretsar i helvetet.

Vid sidan av huvudpersonens ansikte är ljudspåret det som gör filmen så ovanligt rörande och störande. Volymen går upp och ner hela tiden. Ljudet pendlar från oerhört vackra wienervalser och Mozartstycken till rent oljud som kryper innanför skinnet och förstärker skräckupplevelserna på ett mycket påtagligt sätt. Under filmens bästa scen vevas bilder på Hitler och nazismens ondska till musik. Bland annat använder Klimov ett par av Wagners kändaste stycken, Valkyrieritten och Pilgrimskören ur Tannhäuser. Den senare (”Beglückt darf nun dich, o Heimat, ich schauen…”) har länge tillhört mina Wagnerfavoriter, men just nu känns det som om jag aldrig kan lyssna på den igen utan att rysa av obehag.

Man måste helt enkelt ge en mycket stark fyra, om inte en femma, till en såhär stark, symbolisk, vacker, ful film som lyckas trasa sönder tittaren så totalt. Men jag vill aldrig, aldrig se den igen!