Guest spot

Idag gästar jag VSF Stockholms blogg, med en artikel som jag kallat Whatever Works. Mycket nöje!

”Pete Rock & CL Smooth was on stage drinking Cisco”

If you don’t know, now you know…

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Tolgfors ljuger, Bo Myre skriver Ingen tjänar på en splittrad klimatrörelse, kimmuller skriver Intake: Battle Cry, Johan Frick skriver Efterskalvet, Anders_S skriver Det här med övervakningen – FRA, MUST, IB och Säpo

Inspiration och solidaritet, korta tips om närmaste dagarna

Ett par korta tips om saker som händer på lördag, söndag och måndag:

Idag och imorgon hålls Inspiration Latinamerika – Två dagar om ursprungsfolks och kvinnors kamp i världen i Rinkeby. Det finns massor av intressanta programpunkter. Klicka här för att läsa programmet. Bara några exempel på intressanta programpunkter, för att väcka din aptit:

Lördag
14.15-15.00 Filmvisning: Ockuperade fabriker och arbetarkontroll i Venezuela
15.15-16.15 Statskuppen och det demokratiska motståndet i Honduras
15.45-17.45 Krig mot terrorism eller krig mot demokratin – hur svarar folkrörelserna på kriminaliseringen?

Söndag
09.45-11.15 Demokrati på arbetsplatsen – arbetarkontroll i Latinamerika
11.30-12.45 Befrielseteologi och andra strategier mot religiöst förtryck
11.45-12.45 USA:s terrorism i Latinamerika
13.45-15.30 Handelsintresse före mänskliga rättigheter?

Som synes finns det massor att gå på, tyvärr krockar många av de mest intressanta arrangemangen med varandra, men det får väl anses som ett lyxproblem.

På måndag är det dags för den viktiga manifestationen till minne av Björn Söderberg – fackföreningsmannen som mördades av nazister 1999. På sistone har tidningen Arbetaren publicerat en serie artiklar där detta uppmärksammas. Läs mer om detta också exempelvis här eller här. Men viktigast av allt: Se till att dyka upp på Medborgarplatsen klockan 18 på måndag för att visa din solidaritet. Vi ses där!

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Svenska ”terrorister” på väg hem, Anders_S skriver Clausen – från Als i Sønderjylland och ägare till ett av Danmarks största verkstadsföretag, Johan Frick skriver Det största sveket

Ett Nobelpris och en Norgehistoria

Nobelpriset i litteratur går i år som ni säkert läst till den rumänsk-tyska författarinnan Herta Müller. Det är förstås glädjande att priset går till en kvinnlig författare; nu är de i alla fall uppe i tolv kvinnliga pristagare av etthundrafem stycken genom tiderna… Så där finns en del arvsynd att sona för. Sedan är det alltid glädjande när det är en något mindre känd författare som belönas. Då känns det som om priset delas ut mer av lust och beundran än av plikt. Dessutom får nu jag och många med mig bekanta oss med en författare vi kanske skulle missat annars. Min ödmjuka åsikt är att ingen ”ska ha” ett Nobelpris. Åsikten, som vädras i diverse tidningsenkäter varje år i Nobeltider, att priset på något sätt ska bekräfta den allmänna smaken och belöna de som redan belönats av nuvarande bokmarknadsekonomi är helt befängd.  Så länge det är en seriös författare som belönas kan jag nästan tycka att ”ju mindre känd, desto bättre”.

Vi vet att Akademien har en ganska unik makt i det att man kan göra en författare världskänd över en natt och öka hennes/hans läsarantal med många hundra procent.  Därför är det viktigt att uppmärksamma författarskap som kanske inte har superstjärnestatus och undvika den värsta ”ge Nobelpriset till Astrid Lindgren”-populismen. Jag menar att ett Nobelpris till en redan välkänd författare reduceras till en sorts ”stipendium”. Har man stor makt bör man tänka på hur man använder den.

Vad som är tråkigare är att priset ännu en gång går till en europé (sjätte året i rad nu). Samt förstås att det än en gång tilldelas en ”berättare”. Detta är min personliga käpphäst. Jag tror inte en utpräglad poet vunnit sedan Wisława Szymborska 1996. Det är tretton år sedan nu! Romankonsten lever och har hälsan ändå, medan poesin för en alltmer undanskuffad tillvaro. Vore det upp till mig skulle Akademien nu ägna tio år åt att belöna utomeuropeiska, kvinnliga poeter. Som botgöring och som inspiration. Vem fan vill bli poet idag? Man kan svårligen förtjäna sitt uppehälle på försäljningen av diktsamlingar. Man kan med största sannolikhet inte heller få Nobelpriset, för det är i regel reserverat för vita, europeiska, manliga berättare. Ibland undrar jag om inte åtminstone några av de aderton i hemlighet drömmer om att få sitta kring lägerelden i den där uråldriga grottan och åhöra dessa eviga berättelser.

Betecknande nog ingår ordet ”poetisk” alltsomoftast i motiveringen och/eller omdömena om pristagaren efter tillkännagivandet. Man talar också undantagslöst mycket om pristagarens språkbruk. Ändå ska det fegas ur. Man belönar en ”poetisk romanförfattare” varje gång. Jag begriper inte den här fascinationen vid narrativa strukturer och mustig, frejdig berättarglädje. Det är dags att våga släppa den här romansargen nu och åka ut och tacklas med de riktiga poeterna! För detta skall dock ingen skugga falla över den aktuella pristagaren, som jag inte ens har läst. Hon skriver säkert fantastiska romaner. Jag funderar mer över mönster över tid och vad de kan tänkas säga.

Det ovan sagda skulle kunna avfärdas som personliga och tämligen godtyckliga radanmärkningar. Kanske ska man vara glad att pengar, mediautrymme och akademiprestige ännu kan tilldelas något så olönsamt och icke vinstdrivande som skönlitteratur över huvud taget. Men vad som däremot framstår som ett stort jävla skämt är dagens Nobelnyhet: Fredspriset till Barack Obama!

”Fredspriset” har i och för sig under lång tid förflackats rejält. Redan 1973 gick priset till Henry Kissinger och torde väl redan då ha förlorat sitt existensberättigande. För bara ett par år sen fick handelsresanden i klimatbranschen Al Gore priset, vilket jag fortfarande inte riktigt kan fatta. Men årets Norgehistoria är alltså att den sittande amerikanske presidenten Barack Obama får priset.

Detta alltså mitt under två brinnande krig. Det är lätt att se ut som ett helgon om man efterträder en av de mest maniskt krigshetsande statscheferna i modern tid och Obama kommer väl knappast att lämna efter sig ett så groteskt och sorgligt eftermäle som George W Bush. Däremot tycker jag att priset borde gå till någon som gjort en insats för freden, inte till någon som håller vackra tal med plattityder som 90% av världens befolkning redan håller med om. Obamas insats för freden har väl hittills som jag förstått det varit att minska krigandet i Irak och öka insatsen i Afghanistan. Alltså oavgjort 1-1 mellan att verka för krig och fred. Eller snarare mer krig och mindre krig.

För att få det här priset är det väl åtminstone meningen att man ska ha gjort mer för freden än för kriget, kan man tycka. Det borde ju rent av vara omedelbart diskvalificerande för nominering att vara statschef i ett krigförande land. Och om inte, så framstår det som helt surrealistiskt att landet i det här fallet bombar civila i Afghanistan och fortsätter att driva Guantanamo-lägret, kanske den största skamfläcken på den moderna så kallade civilisationens banér.

Man undrar onekligen hur framtida historiker kommer att resonera kring detta pris när de studerar rullorna. Det kommer att bli en riktig gåta för dem att lösa!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Folk skadas i krig – även i orättfärdiga krig, Jinge skriver Aftonbladets hjärnblödning, Fredrik Jönsson skriver Det här är ditt land

Konsten som slogan

Jag skriver bäst i polemik. När det blir lite tyst här på bloggen emellanåt beror det oftast på att jag inte snubblat över någonting som jag vill bemöta. Det kan låta tråkigt och negativt och man borde förmodligen försöka sig på att skriva mer hoppfullt och utopiskt, men vi lever i en sådan värld att det ibland kan vara svårt att hitta framtidshoppet. En fin sak är ju att alternativa visioner tenderar att titta fram liksom i förbifarten när man kritiserar exempelvis en ledare i DN. Ibland krävs det en liberal ledare för att man ska sätta sig ner och formulera en alternativ, socialistisk vision. Och ibland krävs det en riktigt korkad, amerikansk IMDb-kommentar för att man ska bli uppmärksam på förhärskande tankemönster.

För någon vecka sedan såg jag för första gången Robert Bressons sista film L’Argent från 1983 och blev helt överväldigad. Jag tyckte att det var en helt fantastisk film på många sätt. Som vanligt visar Bresson upp sitt suveräna sinne för rytm, transcendens och avskalad bildkomposition. Han firar nya triumfer i asketiskt berättande och bygger upp hela filmen som ett musikstycke. Men låt mig lämna dessa estetiska hänsyn åt sidan en stund och komma in på filmens eventuella ”budskap”. Ett sådant bör ju alltid finnas mer eller mindre uttalat, i alla fall enligt gängse Oscarsvinnarmall. Här någonstans är det kanske lämpligt att påpeka att texten nedan innehåller ”spoilers” för den som nån gång vill se L’Argent utan förhandsintryck.

Pengarna är i filmen (och i berättelsen av Tolstoj som den baserar sig på) något i grunden ondskefullt. Det gamla bibelordet om pengar (eller kärleken till dem) som ”roten till allt ont” är onekligen relevant i sammanhanget. Efter att ha sett L’Argent fylls man som tittare av en djup känsla av sanningen i den utsagan. Men när jag surfade in på filmens sida på IMDb och läste om varför många inte tyckte om filmen och vilka ”argument” de angav för detta – först då började det verkligen gå upp för mig vilket mästerverk filmen är!

Jag tycker mig se en grasserande sjukdom i den moderna filmkritiken, särskilt väl representerad bland de (oftast amerikaner) som ofta är inne och diskuterar och kommenterar filmer på IMDb. Då menar jag såklart inte de som går in och tokhyllar den senaste Transformersrullen eller så. Jag talar om alla de här skolade bohemerna som alla gillar ”samma typ av annorlunda saker”. Som tycker att Stanley Kubrick är tidernas största filmskapare och kan lägga ut texten i evigheter om förtjänsterna hos en kanadensisk independentrulle om tonårsångest relativt någon intill förväxling likartad dito producerad i Hollywood. De som vill matas med samma gamla dynga som vanligt, bara med någon liten, lätt igenkännlig twist. Och som ständigt, ständigt är på jakt efter filmers, böckers och teateruppsättningars ”budskap”, i en form som kan sammanfattas i en enda, klatschig mening.

Det här låter antagligen väldigt elitistiskt, men det bjuder jag på. Om det är elitism att kräva varje konstverks autonomi och anse att poesi är något man skriver för att säga saker som endast går att skriva i poetisk form, då skriver jag på elitistkonfessionen utan att blinka. Rå hit med den bara!

Ett exempel är när jag gick ut från I väntan på Godot på Stadsteatern härförleden och hörde två män i min egen ålder bakom mig i trappan diskutera pjäsen. Självklart var målet att sammanfatta hela denna fina uppsättning av ett stort, mångtydigt och upplyftande konstverk i en sentens eller motivational. Den kom också som ett brev på posten, då den ene killen i korta ordalag fällde sitt omdöme om Becketts pjäs sålunda: ”Alltså…den handlar ju om att man kanske inte bara ska sitta och vänta på att saker ska hända….att man får ta tag i sitt liv om det ska bli nåt gjort”.

Hade jag inte varit så konflikträdd hade jag vänt mig om och tackat så mycket för profaneringen. Här hade vi alltså en ”tolkning” av Godot som inte bara ryms längst ner på sidan i en fickalmanacka, utan som dessutom passar in i alla samhällets rådande normer.  Det var inga jobbiga politiska, existentiella eller estetiska frågor Beckett brottades med. Folk är för lata helt enkelt, det var bara det han ville säga! Med den sentensen som pitch borde det vara en barnlek att få in spons från Timbro till nästa uppsättning.

På exakt detta sätt handskas många av de självutnämnt alternativa cineasterna på IMDb med filmens kulturarv. Efter att de sett Gudfadern och Scarface så många gånger att de inte orkar mer tar de sig med liv och lust an Bergman, Tarkovskij och Bresson och börjar smula sönder dessa konstnärliga giganter till liberalhegemoniskt snömos i självhjälpsgenren. Gå in och scrolla runt lite i forumen själv så får du lära dig att Bergman egentligen bara ville visa att Gud inte finns och att det är rätt jobbigt att inse, att Bresson gjorde film för att visa hur ett helgon eller en åsna lever men tyvärr gjorde det för ”uttryckslöst” för att man ska orka bry sig och att Tarkovskijs filmer är spännande what if-gåtor som ska lösas som ett matteproblem eller en trasslig knut tills bara en mening av typen ”Carpe diem!” återstår att tatuera in på armen. Att Bresson så smärtsamt visar oss den automatism som styr så stor del av våra moderna liv blir inte en obehaglig tankeställare utan en sorts skönhetsfläck på den individuella frihetens banér.

Min eventuella elitism går i det här fallet ut på att om stora konstverk fungerar på det här sättet är de fullständigt onödiga. Vem behöver läsa 800 sidor Dostojevskij bara för att konstatera att samvetet nog finns ändå och att man inte kan göra precis allt man vill? Vem behöver tröska sig igenom hundratals sidor högstämd lyrik på Runebergs 1800-talssvenska när man bara kan sucka ”ja, si allt är förgängligt!”? Vem behöver egentligen läsa Processen; när man bara kan köpa en T-shirt med texten ”Kafka hade det inte heller så kul”? Det här är ett bra exempel på den ständigt ökande validiteten i ett av mina favoritcitat från Kommunistiska manifestet, som lyder: ”[Bourgeoisin]… har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten…”

Vi lever i en genomkommersialiserad, amerikaniserad värld där förenkling och fördumning är de vassaste av alla vapen som vässas mot oss för att hålla oss fjättrade i både materiellt och intellektuellt hänseende. När vi läst en diktsamling, sett en teaterpjäs eller besökt en konstutställning ska vi inte gå därifrån förundrade, fundersamma, ifrågasättande sakernas tillstånd i grunden. Vi ska gå därifrån som mätta, tillfredställda konsumenter och om någonting ska hänga sig kvar i vårt medvetande på bussen hem är det inte ångest, själslig smärta eller njutning. Det viktiga är i stället att vi kan sammanfatta konstupplevelsen i en fräck one-liner och raskt övergå till att tänka på den läskedryck eller bilmärke som sponsrat ”eventet” och sorglöst börja planera framtida konsumtion.

Konst är en handelsvara. Utbildning är ett yrkesförberedande. Bildning är en hobby att jämställa med att mecka med bilen. Allt, allt, allt ska dränkas i den egoistiska beräkningens och den globala konsumtionsdyrkans iskalla dyngpöl. Konstens och bildningens demokratisering är inte längre på tapeten. I stället handlar det om en profanering som gör mig illamående. Sponsorer i stället för gemensam finansiering, konsumtionsvaror i stället för intellektuella utmaningar och vulgärmaterialism i stället för själslig utveckling.

Exempelvis sägs alltså på IMDbs diskusisonssida kring filmen L’Argent att ”What’s the point of the movie? That human beings have no power over themselves at all? That money can turn people into monsters? If he had no faith in humans at all, why make a movie? Why make art?” Bresson behövde visst läsa en självhjälpsbok i stället för att förpesta det offentliga rummet med sitt förbaskade allvar? Eller smaka på den här: ”Good movies show human beings as they are, good and bad, vulnerable, but they leave a little point of hope.” Här lyckas vår allt genomskådande cineast inte bara sammanfatta ett konstverk i en mening, utan hela begreppet ”bra film”.

Gåtan är löst! Ring Roy Andersson och be honom avbryta verksamheten. Vi behöver inte mer film, nu vet vi vad som gäller. Apropå de chockerande yxmorden i slutet av filmen kläcker samma kommentator ur sig: ”There are of course psychopaths in the world, but they don’t make an interesting subject for art. They are boring. At least for people who want to understand. If I want to see psychopaths, I will watch Halloween, Friday 13th, Saw and so on.”

Vad betyder detta? Låt filmkonsten ägna sig åt enkla, begripliga individer som kan skissas fram enligt någon populärpsykologisk mall och om svaret blir att de är onda, låt dem antingen gå en ond bråd död till mötes själva, eller låt dem slasha loss med yxor och motorsågar till allas vår behovsuppfyllelse? Och skit fullständigt i vad detta säger om oss människor som art, vårt samhälle och våra inre liv?

Men den kommentar som verkligen fick mig att finna ännu en dimension i filmen var denna: ”Money is just a neutral tool, it depends on people and how they handle it. At the moment money is used to do bad things, there Bresson may be right. But it’s not THE evil thing in the world”. Men varför är detta en sån självklarhet? Visst, på en väldigt enkel nivå kan ju pengar användas till onda eller mindre onda syften. Men det blir lite som den klassiska paradoxen ”miljövänlig bensin” eller som välfärdsstater som inom sig snällt delar upp värden som byggts upp på stöld, folkmord och skövling av före detta kolonier.

Bara det faktum att L’Argent provocerar fram negativa kommentarer som anser att kapitalism och pengaekonomi är ett neutralt verktyg avslöjade ännu en dimension av djupsinne hos Bresson för mig. Självklart sjösatte inte det då 82-årige geniet Robert Bresson vad som skulle visa sig bli hans sista film i akt och mening att visa pengaekonomins förbluffande ”neutralitet”. Hade filmen kunnat avslutas med en enkel sensmoral om att ”det gäller att använda pengar på ett klokt sätt så att man gör världen lite bättre” hade den varit fullständigt ointressant. Det är avgjort mer intressant att se den första film jag någonsin sett som tar som en av sina premisser att strukturer faktiskt finns och att pengar är onda. Att de inte kan leda till något gott, utan bara dessa ständiga onda cirklar av utnyttjande, kallsinne och ond bråd död. Den svenska titeln på filmen är Blodspengar och alla pengar är blodspengar.

Att Tolstoj, och Bresson efter en kort betraktelse över hur pengar infekterar och perverterar även familjerelationer, låter skeendena inledas med förfalskade pengar är mycket betecknande. Att förfalska pengar är ju nämligen olagligt och straffbart och kanske rentav ett särskilt illa sett brott eftersom det rubbar maktbalansen i kapitalismen. Men eftersom egendom är stöld är alla pengar i någon mening förfalskade. En viss grupp människor har någon gång samlats och börjat förfalska, förlåt lagligen trycka upp, papperslappar med siffror på och givit dem den svarta, magiska innebörden ”den som innehar dessa papperslappar skall äta, den som icke har dem skall svälta”. Eftersom denna ekonomi alltid haft stöd av vapenmakt har dessa hjul ostört snurrat på genom århundradena och de allra flesta människor har glömt bort det perversa i hela premissen. Kapitalismen har blivit ett fact of life. ”Money is just a neutral tool”.

Men om det inte fanns djupa orättvisor i världen; om alla kunde äta sig mätta på både bröd, skådespel och intellektuell och andlig förkovran – då skulle ju pengarna snart bli överflödiga och likt tyska sedlar på någon av de fantastiska bilderna från 30-talet vikas till svalor och segelbåtar av lekande barn. Men pengar är aldrig neutrala. Pengaekonomin bygger på orättvisor och världens galloperande orättvisor bygger på kapitalismen. De är oskiljaktiga. Alla pengar är blodspengar. Det är därför alla försök att bygga socialism i statskapitalismens skepnad är dömda att misslyckas (därmed inte sagt att de är sämre än mer ohämmad, libertariansk kapitalism av amerikanskt/västeuropeiskt snitt, men det är en annan diskussion).

Kan man då reducera Bressons mästerverk till denna enkla sentens: ”pengar är dåligt”? Nej, naturligtvis inte. Han sysslade över huvud taget inte med den typen av ”propaganda”. Men att ens ha modet, djupet och det öppna sinnet att rota en film åtminstone delvis i denna insikt är genialiskt. Det insåg jag definitivt när jag läste den här kommentaren från IMDb-användaren som ville serveras sina enkla lösningar på silverfat. Och självklart även krävde att alla filmens premisser måste passa in i hans mall om människors godhet och ondska och individens styrka att göra gott, bara hon eller han vill det tillräckligt gärna.

Det här springer ur precis samma hegemoniska tanketradition som gör det helt omöjligt att diskutera kollektiva lösningar på klass-, ras- och genusfrågor. Fullvuxna människor kan resonera enligt följande: Vi kan ju inte tvinga någon att ta ut lika mycket föräldraledighet som sin maka/make! Vi måste ju ta hänsyn till individens inneboende styrka och låta 80% välja att bevara rådande struktur. Problem är egentligen aldrig strukturella utan beror på felaktiga val av individer eller kanske i extremfallet på deras psykopati! Och arbetarklassen kan hållas kvar i bemanningsträsk, osäker vardag och löner som motsvarar en hundradel av deras chefers; för om de bara orkade ta tag i sina liv och använda sin personliga vilja och göra lite fria val skulle de ju snart vara leende entreprenörspajasar i badring med ankhuvud! Ju!

Det är med denna pubertala blick på ”den fria viljan” som dessa amerikanska intellektuella (som säkert ofta är så vänsterextrema att de kan kallas latteliberaler och Obama-freaks) närmar sig Bergman eller Bresson. Och ut kommer ren jävla dynga. Du får se din favoritfilm förminskad till en Aesopisk fabel med en klatschig sensmoral, helst på rim. Eller så avfärdas den som en överspänd intellektuell övning i obegriplig strukturalism. Oscarsstatyetterna fortsätter regna över ” inspirational tales of one woman’s incredible struggle against insurmountable odds”.

En bra film förblir i denna diskurs en film som kan reduceras till floskler om individens styrka. Fenomen som besmittar oss alla och gör oss alla till indirekta mördare i vårt dagliga liv är alldeles för tungt, europeiskt och dystert. Folket skriker: Att se vår egen automatism avslöjas på film känns bara kallt och konstigt, ge oss en överspelande filmstjärna vars tårar har intet gemensamt med de verkliga tårar som faller varje sekund och helt saknar samband med världens sanna smärta!

Kära Hollywood: ge mig då hellre Adam Sandler-komedier som inte förväntas säga mig något om samhället alls. Skona en stackars europeisk elitist från era omvärldsanalyser av Hallmark-snitt. Jag vill inte bli hjärntvättad mer, tack!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Folk skadas i krig – även i orättfärdiga krig, Jinge skriver Aftonbladets hjärnblödning, Fredrik Jönsson skriver Det här är ditt land

Get real!

Verklighetens folk. Det har skrivits bra om detta här och där och mycket är redan sagt. Men jag känner ändå ett behov av att granska begreppet. Det är alltså en floskel som Göran Hägglund svänger sig med för att locka väljare till Kristdemokraterna. Ytligt sätt låter det ju fint. Majoriteten av befolkningen i Sverige lever i en annan verklighet än politiker och ekonomiska makthavare. De politiska och ekonomiska systemen är stängda och utrymmet för vad som är möjligt att föreslå (för att inte tala om genomföra) är litet och kringskärs stenhårt av EU, hegemonisk kapitalism, patriarkala och rasistiska strukturer och den närmast religiösa nyliberala indoktrineringen.

Folket i verklighetens Sverige har mycket svårt att påverka sin situation, eller ens försöka göra något åt orättvisor de möter utan att hamna i domstol (se: Lagena). På stora ledarsidor förklaras att marxismen är död och feminismen är ”ute”. Problemet med samhällets rasistiska grundstruktur har trängts bort från den allmänna debatten till förmån för en dåraktig, islamofobisk hallucination om ett ”kulturernas krig”. Den som ifrågasätter heteronormativitet beskylls för drivas av hat mot barnfamiljer och så vidare.

Så visst skulle det behövas en politik för verklighetens folk; ett folkrörelsebaserat momentum för socialism, facklig kamp, feminism och antirasism! Därför kan det i förstone låta positivt att en ledande politiker säger sig ta ”verklighetens folk” i försvar. Men vilka är det då vi ska försvaras mot, enligt Hägglund? Det framstår som väldigt luddigt. Men det verkar i alla fall som om alla som någonsin försökt bedriva akademisk forskning, parlamentarisk eller utomparlamentarisk politik eller någon annan form av verksamhet till förmån för arbetarklassen, kvinnor, homosexuella eller folk med avvikande etnicitet eller härkomst är soldater i Hägglunds fiendearmé.

Det han menar med verklighetens folk är inte de som förtrycks i verkligheten, utan snarare någon sorts inbillad supermajoritet. En fiktiv grupp av människor som inte står på fel sida om några staket alls, som sväljer samtliga samhällets normer med hull och hår och ser varje försök att förbättra, modernisera, humanisera eller demokratisera vårt stackars stängda samhälle som livsfarlig omstörtande verksamhet.

Därför är begreppet ”verklighetens folk” extremt missvisande. Det är naturligtvis noga genomtänkt, för att appellera till alienerade människor. Men faktum är att i princip bara Sverigedemokrater, religiösa fundamentalister och andra rättshaverister kan tänkas passa in i Hägglunds mall. De utgör dock en väldigt liten del av befolkningen och det är ytterst oklart vad som skulle göra dem mer ”verkliga” än alla andra. Snarare brukar dessa grupper karakteriseras av ovetenskaplighet, godtycke, fanatism och en total oförmåga att argumentera rationellt för sina ståndpunkter. ”Verklighetens folk” är de som lever i konspirationsteorier, alternativa verkligheter och egocentrerade bubblor.

De ser alltså andra människors emancipation som ett hot mot en invand ordning eller ännu oftare mot ett tänkt tillstånd av normalitet och ”vanlighet” som aldrig existerat. Det är också mot bakgrund av dessa gruppers brist på verklighetsförankring Hägglunds specifika kritik mot akademisk forskning och konstnärlig verksamhet måste ses. Allt som försöker ta reda på mer om verkligheten, spränga gamla fördomar och förtryckande ok, genomskåda invanda föreställningar utan rationell grund och sträva mot någon form av sannare bild av det mänskliga tillståndet drar med en naturlags nödvändighet i ”fel” riktning om man leder ett parti vars främsta mission är att försvara normer och hegemoni på alla upptänkliga områden.

Om du tillhör den verkliga verklighetens folk; om du arbetar på en fabrik eller i vården, studerar, är arbetslös eller långtidssjukskriven: låt dig inte luras av Hägglund! Du har ingenting att vinna på mer kapitalism, patriarkat och homofobi. Begreppet har ibland satts i samband med just fabriksarbetare i debatten. Men det som kan hjälpa en fabriksarbetare är facklig kamp, politisk organisering, fördelningspolitik och demokrati på arbetsplatsen.

Jag kan omöjligen se hur vi skulle ha något att vinna på fler hemmafruar eller mer inflytande åt ”overkliga” yrkeskategorier av typen ”finansman”. Eller hur ett homofobt regelverk kring kyrklig vigsel skulle gagna en fabriksarbetare eller någon annan som lever i verkligheten i Sverige 2009. Och att försämra villkoren för konst och akademisk teoribildning är bara att ytterligare skära av de enda livlinor vi som lever i verkligheten har för att sträva mot en mer autentisk tillvaro. Det är att plocka ifrån oss våra sista vapen, låsa in oss och slänga bort nyckeln. Så, Göran Hägglund, ta ditt ”verklighetens folk” och dra nånstans, kanske på utflykt i verkligheten?

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Bildt måste agera mot kuppmakarna, Jinge skriver Är företaget G4S själva inblandade?, Johan Frick skriver Bered plats för en panda, Anders_S skriver Militärt tränade rånare och insiders?

Loach rider igen

Ikväll såg jag Looking for Eric – den senaste filmen av Ken Loach, en av mina absoluta favoritregissörer. Nedan följer en liten recension. Om du tänkt se filmen råder jag dig att inte läsa det här innan, då jag avslöjar en del saker som man kanske inte vill känna till innan man går in i salongen.

Jag har sett sjutton av Loach filmer (filmnörd-klubben antecknar febrilt, jag vet) och gillat nästan allihop. Av de jag sett är det egentligen bara Ae Fond Kiss, som gick på bio i Sverige för ett par år sen, som inte når upp till fyra eller fem på en femgradig betygsskala. Det är även kul att hans filmer nästan alltid går att se på bio i Sverige, åtminstone här i Stockholm. Den här gången behövde man inte ens nödvändigt söka sig till Zita eller Sture, utan filmen går på flera större biografer. Det har troligen bland annat att göra med att den karismatiske fotbollslegendaren Eric Cantona spelar en stor roll och att målgruppen därmed utökats med några tusen svenska United-supporters och andra fotbollsintresserade.

Det förekommer ofta en stereotyp bild av Loach filmer som en serie intill förväxling likartade, miserabla diskbänksorgier i social misär, utan hopp om bättring. En annan kliché är att de alltid handlar om plakatpolitik och vulgära förenklingar av historiska och sociala skeenden. Båda klyschorna är sanningar med ganska kraftig modifikation. Visst finns det alltid någon sorts medmänskligt patos i Loach filmer. Och då han är en påläst och genomtänkt socialist omsätts detta allt som oftast i någon sorts politisk slutsats, men den är oftast ganska komplicerad, ifrågasättande och allmänmänsklig. De politiska idéerna i filmerna växer som regel fram organiskt ur den sociala situation och de mänskliga relationer Loach så levande och realistiskt beskriver. Dessutom förekommer det även i de filmer som har en ganska uttalad politisk agenda, som Land and Freedom och Carla’s Song, nästan alltid tvetydighet, diskussion och tvekan kring vad som är den rätta politiska lösningen.

Den delen av Loach produktion som är mer renodlad diskbänk och arbetarklassalientaion (däribland mina två absoluta älsklingsfilmer: My Name is Joe och Ladybird Ladybird) är onekligen skoningslös i sin beskrivning av tragiska människoöden i kapitalismens och det omänskliga samhällets skugga. Ofta slutar de också olyckligt, liksom för att betona att det är så här det är. Folk super ner sig, blir kära i fel människor och muckar med fel personer. I verkligheten slutar ju oftast inte den här typen av livsöden lyckligt. Det är en förlorarnas empatiska historieskrivning. Däremot är de filmerna aldrig nattsvarta från början till slut. Det finns oftast några scener som får åskådaren att gapskratta och en hel del annat som man ler igenkännande åt. Det finns alltid några karaktärer eller situationer som andas humor, medmänsklighet och patos.

Dock tror jag inte jag sett någon Loach tidigare där denna arbetarklassfars får så mycket utrymme och så fritt spelrum som i Looking for Eric. Jag bedömer att ungefär halva filmen nästan är renodlad komedi. Och det är riktigt varm och rolig sådan. Som vanligt har Loach fått ihop ett gäng tämligen okända birollsskådisar som konstituerar ett kompisgäng som är skojfriska, mänskliga och skamfilade på det där sättet vi kommit att förvänta oss. De tycker om varandra och tar hand om varandra på det där genuina sättet. Det mesta av filmens komik grundar sig antingen i deras samspel och samvaro på pubbar och i bussar på väg till bortamatcher eller i Cantonas persona som vis fortune cookie-filosof med fransk brytning och oanade talanger.

Men om humorn känns i maggropen så gör även tragedin, spänningen och skräcken det. Scenen med den totalt oväntade och sjukt överbrutala polisrazzian som äger rum just när allt är som mest feel good och känns som att det börjar ordna upp sig stoppar hjärtat. Den psykopatiske ledaren för smågangstergänget är psykologiskt trovärdig och oerhört skrämmande och den situation som protagonistens familj hamnar i är verkligen fullkomligt outhärdlig och hopplös. Det är en av Loach adelsmärken att komiken aldrig får honom att kompromissa med budskapet och den brutala ärligheten. Också i denna film, med sin ganska fantastiska premiss och sitt lyckliga slut, får Loach oss att fundera och känna stick av vemod och hopplöshet i våra hjärtan. Vi skrattar med karaktärerna och det är inte långt ifrån att vi gråter med dem också. Svor med dem gjorde jag definitivt. ”Fookin’ ‘ell!”

Budskapet i den här filmen, om man ska vaska fram ett sådant, skrivs oss inte på näsan. Det är inte i Cantonas skojiga ordspråk eller i avklädandet av kriminalitetens skadeverkningar som filmens hjärta bor. Snarare är det ett underförstått kollektivistiskt budskap vi får oss till livs. Det som för den enskilde individen blir till oöverstigliga hinder och som inom husets fyra väggar framstår som en grekisk tragedis ödesmättnad blir överkomligt endast genom kollektivets kraft. När busslaster av vänner och bekanta ställer upp för huvudpersonen blir vad som helst möjligt. Hundra brevbärare slår alltid en rövarkapitalist med vapen och mördarhundar. Det är inte övertydligt, men inte heller dolt och Loach får det som vanligt att framstå som naturligt och typiskt. Det är fint så.

De ”magiska” inslagen i filmen var det som fick mig att ställa mig något mer skeptisk än vanligt inför Loach senaste. De vävs dock in på ett sätt som gör att de inte stör och det lämnas helt upp till tittaren att avgöra om Cantona faktiskt visar sig eller om det rör sig om droghallucinationer eller frukter av ett deprimerat och tilltufsat psyke.

Något som var en överraskning för mig var att fenomenet FC United faktiskt diskuteras en hel del, dock utan att filmen kan sägas ta ställning för eller emot. Både FC-supportrar och Man U-fans får komma till tals, även om det i ärlighetens namn kanske ligger lite mer logik och resonemang bakom de förras uttalanden och de senares är mer renodlat emotionella. Men den vanliga regeln om balansen mellan förnuft och känsla gäller ju som bekant inte på fotbollens område.

Själv har jag hållit på Arsenal sen Ian Wright började ösa in mål för dem i Tipsextra, men så länge det inte gäller Allsvenskan kan jag nästan alltid uppskatta en ”skön lirare”, oavsett lagfärg. Cantonas personlighet tillför verkligen den här filmen ett extra, karismatiskt skimmer, men i sann kollektivistisk anda får den oss på intet sätt att bry oss mindre om filmens andra karaktärer och deras känslor och upplevelser.

Avslutar med presskonferensen med Cantona efter att han skämt ut sig genom att attackera en störig åskådare. Här ser vi Cantona i rollen som någon sorts semisituationistisk performancekonstnär. Än idag pågår diskussionen om vad han egentligen menade och om han egentligen menade något med det här:

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Bildt måste agera mot kuppmakarna, Jinge skriver Är företaget G4S själva inblandade?, Johan Frick skriver Bered plats för en panda, Anders_S skriver Militärt tränade rånare och insiders?

Vårt behov av emancipatorisk poesi är omättligt

När man studerar litteraturvetenskap på universitetet innebär det med största säkerhet att man älskar att läsa litteratur. Den paradoxala situation som uppstår under terminerna är ju dock att man kan ha ett lässchema på hundra sidor om dagen och därför blir fullständigt omedveten om aktuell litteratur som ges ut. Däremot får man sig mycket högintressant teori till livs.

Nyligen läste vi exempelvis en liten text av Stefan Jonsson med titeln Marxistisk litteraturteori. Efter att ha gått igenom olika marxistiska synsätt på litteraturvetenskapen, förklarat att ”all modern litteraturhistorieskrivning har i praktiken anammat Marx synsätt” och diskuterat faran med en vulgärmaterialistisk ”avveckling av det estetiska omdömet” inom så kallade cultural studies blir Jonsson nästan poetisk själv när han konstaterar:

Andra marxister drar en motsatt slutsats av att åtskillnaden mellan konst och samhälle är en historisk konstruktion. De menar att konstens värde måste bejakas, trots att det är relativt. Ty detta värde är likväl ett mått på konstens emancipatoriska egenskap. När marknadslogiken förvandlar föremål, känslor och människor till varor, upprätthåller konsten hoppet om en mer autentisk tillvaro.

Idag fick jag av en slump syn på en artikel om Johannes Anyurus nya diktsamling. Jag hade hört titeln någonstans och tänkte att jag skulle ta reda på mer om den, men det försvann någonstans på vägen. Efter att ha läst lite om den idag lade jag omgående en beställning hos Bokus. Oavsett hur många hundra sidor Magisk Realism jag har framför mig den närmaste månaden måste jag bara få läsa Städerna inuti Hall. Låt mig citera lite ur ett par tidningsartiklar så kanske ni förstår varför det känns så angeläget för mig att läsa den här så kallade diktsviten.

Thomas Götselius skriver i Dagens Nyheter:

Människan och tiden. Jaget och samhället. Staden och lagen. Det är Anyurus stora ämnen. ”Städerna inuti Hall” är en utläggning av förlustens sociologi, en melankolisk vidräkning med de liv som tvingas på oss, en förtvivlad uppgörelse med en tid där ”den globala våldssituationen/är den tomma kärnan i existensen”.

Jag hittar inte Stefan Eklunds recension i Svenska Dagbladet online, men den finns på sidan nio i kulturen idag, måndag och rubriken är Anyurus hopp stavas politik. Han skriver bland annat:

Städerna inuti Hall består av 358 sidor som sörjer en orättvis värld, blödande ur konfliktfyllda sår – inte minst det svenska klassamhällets. Men det är också sann poesi, rytmisk och skönsjungande[...]Diktsamlingen är uppbyggd kring två återkommande begrepp: lagen och låset. Det kanske låter knepigt men hos Anyuru blir de välfungerande retoriska figurer. Lagen är oftast representerad av en polisbil som dyker upp lite varstans på sidorna, glidande fram som en obönhörlig maktsymbol. Låset är också en symbol för lagens repressiva kraft, men även en möjlighet till frihet, om man förmår dyrka upp det[...]men som sagt, läsaren finner också ett hopp som nog bara kan stavas politik.

Nog låter det som en beskrivning av emancipatorisk poesi för vår tid? Mer angelägna ämnessfärer har i alla fall jag svårt att tänka mig. ”Sann poesi” som sörjer en orättvis värld och uppvisar brinnande politisk medvetenhet är precis vad jag behöver och mitt behov är, för att travestera Stig Dagerman, omättligt. Jag hoppas kunna återkomma med fler tankar kring boken när jag fått hem den och läst lite mer än några korta utdrag.

Johan Jönson. (Bilden lånad från Rumänska kulturinstitutets hemsida).

På tal om estetiskt briljanta poeter med skarpt politiskt medvetande: Den senaste angenäma bekantskapen för mig bland svenska poeter var ju Johan Jönson, vars Efter arbetsschema jag hyllat flera gånger på den här bloggen. Också det en bok som kännetecknades av ett ambitiöst omfång, både gällande sidantal och innehåll. För mig är den det här decenniets definitiva svenska poesiupplevelse.

Imorgon, tisdag den tjugoandra september, anordnar Rumänska kulturinstitutet Poesisalong på Skeppsbron klockan 18.30 med den för mig obekante rumänske poeten Ioan Es. Pop och just Johan Jönson. Såhär skriver de bland annat på hemsidan: ”medan den enes poesi bäst kan beskrivas som existentiell förklarar sig den andre som i grund och botten politisk.” Det tänker i alla fall jag inte missa!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Synliga poliser och föräldrasamarbete i alla ära, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Al-Qudsdemonstrationen bjöds på motstånd från Palestinarörelsen, Krister B. Anana skriver It all depends on ones perspective…, Jinge skriver Kontaktförmedling och könsdiskriminering, Johan Frick skriver Burlövspolitikerna tar priset

Den kristna högern bor inte här

Jag sitter och tittar lite på de preliminära resultaten från kyrkovalet och det gick ungefär som jag hade trott. Den oerhörda reaktionära potential som vissa bakåtsträvare hade räknat med i kyrkovalet finns helt enkelt inte bland Svenska Kyrkans medlemmar (eller ens bland den minoritet som bryr sig tillräckligt för att gå och rösta). Visserligen är det illavarslande nog att Sverigedemokraterna i princip fördubblat sina röster jämfört med kyrkovalet 2005, men deras resultat är fortfarande sämre än i senaste riksdagsvalet, trots att de enligt uppgift storsatsade på det här valet.

Inte heller Kristdemokraterna eller Frimodig Kyrka, de två andra nomineringsgrupper som ställer sig uttalat reaktionärt i frågor som vigsel av samkönade par, firade några triumfer. Jag kan i och för sig tycka att det är obehagligt att FK i de preliminära resultaten just nu ligger på 5% av rösterna till Kyrkomötet, men även om man plussar ihop siffrorna för SD + KD + FK hamnar man fortfarande under 15%. Alltså långt mindre än vad t.ex. Sossarna skrapade ihop på egen hand. 

Den bild som vissa har försökt måla upp under kampanjerna av Svenska Kyrkans medlemmar som någon sorts teokrater och bakåtsträvare av amerikanskt snitt, som skulle resa sig som en man och ”ta tillbaka” kyrkan från mer moderna, toleranta tankegångar, visade sig än en gång falsk. Sverige är inte Texas och Svenska Kyrkans medlemmar, troende eller ej, är inte ett gäng fundamentalister. Snarare gråsossar, vad det verkar.

Det finns helt enkelt inte någon ”moral majority” i Sverige idag. Inte ens i kyrkan, som reaktionärer så gärna drömmer om som en bastion för unkna gamla värderingar. Både konservativa kristna och liberala humanister vill att kyrkan ska vara en fristad för lite vad som helst, som de tycker ”inte är politik”. Det övergår mitt förstånd hur man kan undgå att se de politiska aspekterna i frågor som gäller homofobi och könsdiskriminering. Men även majoriteten av de som röstade i kyrkovalet föredrar alltså t.ex. sossarnas politik framför denna imaginära icke-politik.

Extra glädjande för mig var det att titta på resultaten i Högalid, som jag tillhör. Här ligger ViSK på 13,74% just nu, medan KD har 8,92%. SD och FK ställde inte upp i församlingen över huvud taget.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Synliga poliser och föräldrasamarbete i alla ära, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Al-Qudsdemonstrationen bjöds på motstånd från Palestinarörelsen, Krister B. Anana skriver It all depends on ones perspective…, Jinge skriver Kontaktförmedling och könsdiskriminering, Johan Frick skriver Burlövspolitikerna tar priset

Entartete Kunstpolitik

Sitter och försöker skriva något om Göran Hägglunds fortsatta dravel och kulturhat, men kan inte riktigt finna ord. Uppenbart är att han i någon mån nu försöker få KD att konkurrera öppet med Sverigedemokraterna om någon sorts tänkt pöbelsegment i väljarkåren. Hans senaste ”jag är inte fascist, men…”-artikel fick mig att rysa av obehag. Dock är den egentligen bara en röst av många som sprider kulturhat, kälkborgerlig kulturkonservatism och småaktig populism i medvetet korkade ordalag. Skillnaden kanske är att den här typen av åsikter hittills hållits borta från parlamentariska sammanhang.

Men det gäller bara den explicita retoriken. Kulturhatet har redan manifesterats i praktisk politik av borgarna på flera områden. Att ta bort det fria inträdet till muséerna är bara en av symbolfrågorna för den vulgärfolkliga borgerlighetens marknaden-över-människan-tänkande. Och idag såg jag nyheten om att konstnärslönen avskaffas, eller åtminstone inte ska delas ut till fler. Mer otidsenligt kan väl ett förslag knappast bli i en tid då de flesta inser att kultur inte har med marknadsekonomi att göra? En tid då alltfler diskuterar just konstnärslöner och olika bibliotekssystem för att möjliggöra levande konst och kultur i ett samhälle där kultur inom allt fler områden inte går att hålla inlåst i marknadsekonomins fängelse?

I artikeln i Svenska Dagbladet framgår att konstnärslönerna idag ”kostar” ungefär sjutton miljoner om året. En struntsumma i sammanhanget. Men tydligen en nagel i ögat på en regering som lägger mångdubbla belopp på att främja olika typer av företagande som inte bidrar med en promille av det kulturella värde som konstnärsavlönade hjältar som Carl-Johan de Geer, Roy Andersson och Stefan Jarl gjort genom åren.

Jag avstår från att försöka formulera mig ytterligare kring detta och konstaterar bara att det, som vanligt, rör sig om ren marknadsfundamentalism och en oförmåga eller ovilja att se bortom kronor och ören. Men jag kan även tipsa om att Andres Lokko skriver väldigt bra på annan plats i Svenskan apropå Hägglunds korståg till inskränkthetens ära och en smygrasistisk klubb-policy i London.

PS. Man vet att det är Svenska Dagbladets korsord man löser när ”plundra” på sex bokstäver blir ”skatta”… DS.