Rasismen – hegemonin

Jag vill tipsa om ett väldigt bra inlägg på bloggen Bengtssons frestelser. Inlägget heter ”En kväll med Sverigedemokraternas väljare i Jakobsberg och finns här.

Bland alla pseudoförklaringar till rasistpartiers framgångar tycks den enklaste ofta tappas bort. Rasister röstar på rasistpartier för att de är – rasister! Det är väldigt skönt att se att någon skriver detta. Jag vet inte varför man söker förklaringen på varje annat tänkbart ställe. Kanske är det för att det är oerhört läskigt att inse att 5% av Sveriges befolkning är rasister. För det är det!

Men det verkligt skrämmande är förstås det som också påpekas om de andra partiernas rasism. Att inget parti idag t.ex. kräver något så självklart som fri invandring visar ju bara att samtliga partier är mer eller mindre ”Sverigedemokratiska”. Detta kan göra många etablerade politikers moraliska indignation över SDs framgångar svåra att svälja. Skillnaderna mellan SD och exempelvis FP när det gäller den så kallade ”invandringspolitiken” handlar ju främst om var man lägger rasistribban. Hur många människor som ska deporteras eller sättas i ”förvar” enbart på grund av var de råkar vara födda eller vilket medborgarskap de råkar ha.

Gamla dammiga 1800-talsidéer som mystisk nationalism sätter fortfarande ramarna för hela diskussionen. Helt befängda idéer som att den som är född på jord inom en viss gräns har mer självklar rätt att befinna sig/bo i det landet ligger till grund för hela politiken och majoritetstänkandet än idag. Antirasism utgör en liten apart förnuftsmässig bastion på detta hav av galenskap. Alla partier är nationalistiska i någon mån och den enda tydliga faktor som gör SD ännu mer rasistiska är just att de vrider klockan ännu längre tillbaka in i Blod och Jord-idealen genom att blanda in etnicitet också.

Även andra partier pratar om huruvida ”vi” ska ”släppa” in ”dem”. Även andra partier sitter likt Jimmie Å och kalkylerar ”kostnader” för människor och dividerar om huruvida invandringen skall begränsas till si och så många personer per år. Vi är tyvärr enligt min bedömning fortfarande en liten minoritet som inte känner att vi tillhör något nationalistiskt ”vi”. Som äcklas av att vi förmodas dela ett gemensamt intresse av att hålla andra ute. Som inte kan tänka oss att bete oss inhummant mot människor bara för att de befinner sig utanför detta ”vi”.

Ännu mer skrämmande än att inse att 5% av befolkningen är rasister är att inse att hela systemet är rasistiskt i grunden och att majoriteten tänker i nationalistiska termer än idag. Att flytta till Sverige beskrivs fortfarande allmänt som någon sorts ynnest, beroende av att ”vi” som bor här är vänliga nog att bevilja tillstånd.

Jag får verkligen ont i magen när jag tänker på det…

Happy, revolutionary MLK Day!

Första gången jag ens hörde talas om Kings helgdag var i samband med att Public Enemy släppte videon ‘By The Time I Get To Arizona’, (B-sidan på den fantastiska ‘Shut ‘Em Down’-tolvan). I videon får vi se hur våra hjältar är ute efter Arizonas dåvarande guvernör, Evan Mecham, eftersom han var motståndare till att göra Martin Luther Kings födelsedag till allmän helgdag. En riktigt bra låt!

Jag kom att tänka på den låten igen idag när en twitterbekant postade detta mycket intressanta lilla program om den revolutionäre MLK och ”the false binary” som målats upp mellan honom och Malcolm X. Jag rekommenderar verkligen att alla som tänker på MLK som ”soft” tar en titt på det här programmet; you might learn something!

Apropå MLK som ikon för verklig förändring och apropå MLK i hiphop, kan jag inte låta bli att avsluta med att länka Edo G och Masta Ace’ fantastiska ”Wishing”, en av 2000-talets bästa och viktigaste låtar. Listen close to every word.

Från Konfliktportalen.se: kritiskkultur skriver Stridbar arbetarrörelse i Malmö, Bo Myre skriver 19 januari, Moskva: Mot fascism och förföljelse, Feline Flodin skriver Del 1: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka, >> 907 skriver Digitalisering: "Upproret i Norr" av Leif Drambo, Röda Lund skriver Tunisier! Vi stödjer er av hela vårt hjärta!, L. O. K. Ejnermark skriver Vad betyder revolten i Tunisien?

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Kort om kommentarer

Jag har diskuterat lite om kommentarer här förut, men när man skriver om rasism tillkommer det alltid ett gäng läsare som gärna vill kommentera. Så jag tänkte påminna och informera om ett par saker.

* Jag släpper inte automatiskt igenom kommentarer. Det här är min helt privata blogg och sånt jag inte vill ska stå här, ska inte stå här. Har man skrivit en kommentar som jag inte släppt igenom är det ingen idé att skriva fler likadana.

* En kommentar av typen ”Jag undrar vad Ulf Nilson skulle säga om det här” tillför inget, då han redan har fått chansen att uttala sig på mycket mer välbesökt mediaplats. Han tog inte tillbaka någonting och mildrade ingenting, utan ändrade bara ett par termer och förklarade dessutom helt öppet att det var det han gjorde. Det är liksom det hela det här inlägget handlar om.

* En kommentar av typen ”words, words, words, bla, bla, bla” refuseras direkt. Det visar bara att man inte har orkat läsa inlägget/inte har förstått inlägget innan man väljer att kommentera och kritisera. Den tillför inget för andra läsare.

* Kommentarer av typen ”får man inte ens mäta skallar och bygga koncentrationsläger längre i det här landet utan att bli kallad rasist?” släpps inte igenom. Jag har beskrivit i inlägget exakt varför resonemanget U Nilson för är rasistiskt. Det är typexemplet på definitionen av rasism. Det är inga ”gränser” som flyttats och det handlar inte om vad man inte ”får säga längre” utan att kallas rasist. Om det var mer allmänt accepterat att skriva så på 50-talet beror det på att rasism var mer accepterat på 50-talet.

Nu sitter jag här och kommenterar dessa kommentarer ändå. Men det blir sista gången.

Ulf Nilsons rop på hjälp

Rasister vill ogärna bli kallade rasister. Det är sen gammalt. Ordet ”rasist” har nämligen en negativ klang. Alltså slänger de sig med alla möjliga eufemismer. Men att ordet rasism har en negativ klang beror inte på ordet i sig, det beror på att det betecknar något av det mest negativa och destruktiva som finns. Ondska och rasifiering blir inte mysigare för att man kallar det blåbärspaj. Och det leder fortfarande till diskriminering, hat, våld, krig och folkmord.

Om man vill vara riktigt säker på att en person är rasist kan man lyssna efter denna inledning: ”Jag är inte rasist, men…”. Det som följer efter en sådan mening är i 999 fall av tusen någon form av rasistisk generalisering. Nationalism och patriotism är andra gamla beprövade omskrivningar av gammalt brunt tankegods.

På sistone har rasismen också börjat gömma sig alltmer bakom ord som ”religionskritik” och tal om olika ”kulturer”. Man har också försökt fylla accepterade begrepp som ”folkhem” med rasistiska, Sverigedemokratiska idéer. Nya ord, samma gamla indelning av människor i grupper på vilka man godtyckligt kan klistra olika egenskaper och som man därefter kan gradera i en viss ordning efter hur mycket de är värda. Klassisk rasism i nya kläder.

Om den rasistiska hatkampanj Ulf Nilson bedriver på Expressen inte vore så allvarlig och sorglig att man får ont i magen skulle man kunna kalla den ”farsartad”. Den är nämligen så dum, oslipad, omedveten och fylld av klichéer ur rasismens historiebok att man ibland kan undra om den är på skoj.

Ulf Nilson är rasist. Han skriver rasistiska texter. Han har nu skrivit så mycket som varit så klockrena exempel på grundläggande rasistisk ideologi att inga krumbukter i världen skulle kunna frikänna honom från detta. Det är inte en språklig fråga längre. Ändå kommer försvaret som ett brev på posten. Efter den rättmätiga och våldsamt starka kritiken mot hans proto-nazistiska artikel i Expressen försöker nu Ulf Nilson försvara sig.

Märk väl. Han försöker inte göra avbön från sina rasistiska åsikter. Tvärtom upprepar han dem och förvärrar dem på vissa sätt. Han försvarar dem helt enkelt. Det enda han egentligen tar avstånd från är själva ordet ”rasism”, såsom rasister brukar försöka göra i alla tänkbara sammanhang.

Han oroar sig fortfarande för att en ”ras” skall ta över i stället för en annan. Men av någon anledning tror han att det ska bli mindre rasistiskt om han kallar härskarrasen för ”Svenskar av det gamla vanliga slaget” i stället för ”pursvenskar”. Men rasismen sitter inte i semantiken!

Samtidigt försöker andra att ”motbevisa” Nilson genom att fråga SCB om det verkligen stämmer att muslimer föder fler barn än andra. Men problemet är inte att Nilson eventuellt har fel i själva sifferexercisen. Problemet är att han helt skamlöst anser att OM det föds fler muslimer än icke-muslimer i Sverige så är det ett problem eller rentav ett hot. Det beskrivs till och med som en form av krigföring.

Man ska inte bemöta den typen av rasism med argument som implicit säger ”oroa dig inte Uffe, det blir inte alls fler muslimer”. Det enda möjliga svaret är såklart ”Jaha? Och vad fan gör det om det blir fler muslimer i Sverige?”. För på detta kan han endast svara med ren rasism.

Rasism är inte missuppfattningar och tokdåreteorier om att andra ”raser” håller på att ”ta över”. Det är endast rasismens praktiska, politiska redskap. Rasismen i sig är det som säger att det är en fara om andra tar över, eftersom olika grupper har olika värde.

Nilsons rasism består i att han delar in människor i rasifierade grupper, varav vissa grupper utgör ett hot mot andra gruppers existens. Att han sörjer en ”ras” eventuella tillbakagång till förmån för en annan. Om inte det är rasism, då vet jag fan inte vad rasism är längre.

Han fortsätter att brodera sina teorier om en viss sorts människa. Ett tänkt urstadium av någon sorts ”ren” svenskhet. Fast eftersom han fick en del starka reaktioner på ordet ”pursvensk” försöker han nu byta till ”svenskar av det gamla vanliga slaget”. Han framstår som ännu mer korkad än jag trodde när han ihärdigt fortsätter att dela in människor i grupper och sortera dem efter någon sorts ”nationella särdrag”, men samtidigt tillägger att det inte bör uppfattas som rasism.

Det här är i och för sig inget nytt. Ända sedan Sverigedemokraterna hängde av sig nazi-uniformerna och började prata ”folkhem” har det tyckts som om de har flera personer som jobbar heltid med att hitta på olika eufemismer för deras rasism.

Det nya är med vilken öppenhet denna polering av gammal brun skit sker hos just denne rasistgubbe. Han skriver en artikel. Han märker sedan på reaktionerna att han talade lite för mycket rasistiskt klarspråk. Han ångrar då inte åsikterna, utan han upprepar dem. Men eftersom han inte vill beteckna sig som just ”rasist” tillägger han något pliktskyldigt om att det handlar om obegripliga beskyllningar.

Därefter ber han om hjälp med att hitta ytterligare eufemismer för rasismen. Jag trodde inte mina ögon, men efter att ha försökt formulera beskrivningen av härskarrasen på ytterligare ett sätt skriver han: ”hitta gärna på en bättre beteckning”. Jo, det står faktiskt så!

Han tar inte avstånd från rasismen, han söker helt enkelt bara ett bättre språk, med mindre negativa konnotationer. Men då så, Ulf Nilson! Vänd dig till SD, de har erfarenhet av att försöka få rasism att framstå som rumsren. Men vänd dig för guds skull inte till dina belackare och be dem hitta på ursäkter och sätt för dig att framföra dina rasistiska åsikter så de låter mindre illa! Anti-rasister är inte intresserade av att ”hitta på bättre beteckningar” för olika raser, det är liksom inte det anti-rasism går ut på.

I Luv…

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Obehagligt i Örebro, autonomak skriver Hönan eller ägget?, Johan Frick skriver Acceptera det som händer, loaderrorready skriver Vem bryr sig?, Kaj Raving skriver Bättre skola när man följer forskningen

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

 

The K Word

Jag och andra som kritiserat Vänsterpartiets samarbete med de socialliberala partierna inför årets val har känt att det helt enkelt blivit för lite kommunism. Alltså kommunism i meningen ägandeförhållandena, klassamhället, fördelningspolitiken, kritiken mot den parasitära finansmarknaden och marknadsekonomin och så vidare.

På sistone har vi exempelvis kunnat se Jerry Williams i Gomorron Sverige deklarera att han är kommunist, för att ”det är fel att leva på andras arbete”, en fråga som Vänsterpartiet inte direkt kunnat fokusera på i samarbetet. I en högintressant intervju med C.H. Hermanson i Tendens i Sveriges Radio igår fällde han följande uttalande, som jag bara kan instämma i: ”Det jag saknar nu är en diskussion av egendomsförhållandenas utveckling. Det diskuteras inte alls i dagens valrörelse. Jag tycker att det är en fattigdom”.

Alltså, för lite kommunism i Vänsterpartiet nuförtiden. För att vara övertydlig kanske jag ska påpeka en gång till att jag då menar kommunism i den klassiska ordboksdefinitionen. Ni vet det där om att avskaffa klassamhället och att införa gemensamt ägande av produktionsmedlen. Det vill säga: ökad demokrati. Om man nu är seriös och det minsta öppensinnad i sitt synsätt på demokrati bör man ju inse att demokrati har så många fler dimensioner än den gängse amerikanska dimensionen: alltså att 50% av landets befolkning går och röstar på två snarlika presidentkandidater med några års mellanrum. Den där definitionen av demokrati som man bombar länder för att införa och som sedan är färdiginförd en gång för alla, alldeles oavsett hur mycket makt folk har över samhället och sin egen vardag rent konkret.

Men tyvärr kan man ju inte bara gå efter ordboksdefinitioner. I alla fall inte i en värld där Stalin och McCarthy fortfarande i någon mån sätter agendan och alla från amerikanska konservativa fundamentalister till liberala svenska ledarsidor och mysiga underhållningsprogram i TV har enats om att kommunism betyder något helt annat. Massmord, förföljelse av oliktänkande, statskapitalism, statlig censur, stalinism, Nordkorea och Gulag, Gulag, Gulag.

För en sådan benhård ideolog som Peter Wolodarski passar detta såklart utmärkt. Han är ju nämligen motståndare till all typ av utökad demokrati på områden som arbetsliv, välfärd, fördelningspolitik och ägande. Han kan alltså med gott samvete blanda ihop tanken på gemensamt ägande med massmord eftersom han så att säga är ”emot båda”. De områden där han förespråkar demokrati (allmänna, fria val och…ja, det är väl där egentligen?) och de områden där han förespråkar ohämmad marknadsekonomi i stället utgör ett enda idékomplex som han anser att varje anständig medborgare okritiskt bör ta ställning för. Mot detta ställer han kommunismens spöke: The K word.

Allra roligast uttryck tar sig detta när han, eftersom han har en så stark medvind för dessa idéer i den offentliga debatten, börjar argumentera helt huvudlöst och fantastiskt motsägelsefullt. Idag firade hans overklighetsbeskrivning nya triumfer när han skulle debattera Vänsterpartiets ideologi i P1 Morgon. Wolodarski menar förstås, tvärtemot mig, att det är för mycket kommunism i Vänsterpartiets politik idag. Och bekvämt nog menar han då både den ökade ekonomiska demokrati som jag syftar på och odemokratisk stalinism och förföljelse. Ni har hört det där resonemanget förr. Gemensamt ägande leder till massmord. Kämpar man för mer ekonomisk demokrati är man antidemokrat. Och så vidare…

Igår såg jag en repris av Babel i Sveriges Television där man diskuterade politisk satir. En tanke som kom upp i diskussionen om varför det inte görs så mycket politisk satir längre var att politiken idag redan är som en parodi. Som av en händelse kläcker Wolodarski dagen efter ur sig en rent Tage Danielssonsk analys, som ni kan höra om ni klickar på länken ovan.

Den kan sammanfattas ungefär: Demokratin är för viktig för att överlåtas åt (V), eftersom de är odemokratiska. Varför är de odemokratiska? För att de anser att demokratin är för viktig för att överlåtas åt såna som…Wolodarski. Han gör med andra ord exakt samma sak själv som han kritiserar Vänsterpartiet för. Men det är tydligen bara odemokratiskt att anse att det är fel att borgare har makten, inte socialister. Med andra ord: att tycka som Wolodarski är att vara demokrat. Nu framgår äntligen med all önskvärd tydlighet vad det är för märklig måttstock han använder.

Visst har alla partier ett förflutet och visst har också Vänsterpartiet gjort ställningstaganden som i efterhand visat sig vara helt uppåt väggarna. Men också sådana som i efterhand visat sig progressiva och före sin tid. Och visst är detta med vad vi menar med kommunism i någon mån en semantisk fråga, det är ju också därför t.ex. Lars Ohly inte längre kallar sig kommunist. Men om man ser rent praktiskt på vilken politik partierna drivit och driver i svensk politik, så har ju t.ex. det gamla högerpartiet ett betydligt mörkare och mer odemokratiskt facit än Vänsterpartiet. Ändå är ingen chockad över att folk kan tänka sig att sätta sig i en regering med Reinfeldt.

Det är bara (V) som gång på gång måste göra avbön, ta avstånd och be om ursäkt. Inte en intervju med Ohly utan Stalins spöke svävande i studion. Däremot går det utmärkt att intervjua Reinfeldt utan att fråga honom ”är du fortfarande moderat?”, ”kallar du dig fortfarande höger?”, ”tar du avstånd från alla kapitalismens brott mot mänskligheten?” ”Även de som pågår dagligen,  just nu?” Och så vidare.

Det är få partier som så ofta, kontinuerligt och grundligt har reformerats och utvärderat tidigare felbedömningar som (V). Moderaterna exempelvis lallar glatt vidare med i princip samma grundvärderingar som de alltid haft. Deras mörka historia med motstånd mot i princip varje demokratiskt framsteg de senaste 100 åren behöver de tydligen inte göra avbön för. Här vore det läge att länka den där lilla videon med en mängd reaktionära ställningstaganden av moderaterna genom åren, men den räknar jag med att alla sett vid det här laget.

———————————————————————————————————————
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Att vända kedjan: Ekosocialism!, solidaron skriver Miljöpartiet – De rationella, Hans Norebrink skriver En ljusglimt i högermörkret, jesper skriver Ibland blir politik så där overkligt verkligt, Bo Myre skriver Gråt Allians Av Vårt Hat, Kaj Raving skriver Billig populism, (C)hristina Davidsson

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

If you can’t join ‘em, beat ‘em

När jag förstod exakt hur illa ställt det är med det politiska klimatet i den parlamentariska demokratin Sverige:

1: Maria Wetterstrand och Maud Olofsson debatterar i studion i Debatt om vem som är bäst på att vara Maud Olofsson.

2: Nu när jag hörde ryktas att Mona Sahlin sagt i TV att bemanningsföretag är bra, viktiga, har ett existensberättigande eller dylik galenskap

3: När folk länkar grejer om att Vänsterpartiet är det bästa partiet för företagen

4: När jag får höra ryktesvägen att det finns ett ämne i skolorna nuförtiden som heter ”entreprenörskap”

Den ständiga lusten hos de så kallade ”vänsterpartierna” att tävla med liberalerna om vem som är mest och bäst liberaler skrämmer mig likstel. Det är inte bara det att jag är övertygad om att det är otroligt svårt att vinna den tävlingen. Det är inte bara det att jag tror att högern är bättre på högerpolitik än vänstern. Det är inte bara det att jag hört flera personer som faktiskt själva tillhör den mytomspunna och omhuldade arbetarklassen yttra såna saker som att ”egentligen är man väl kommunist, men moderaterna är ju bättre på att vara kapitalister, så det blir väl att man röstar på dem”. Det är mer det att jag är rädd för att nästan hela den parlamentariska vänstern håller på att tappa bort vilka intressen och vilken ideologi de egentligen företräder.

Jag skulle vilja se slagord som ”Stoppa tillväxten!”, ”Vi måste bli av med entreprenörskapet!” eller liknande. De privata företagens roll som samhällsparasiter är ett mycket underutnyttjat perspektiv i den här valrörelsen. Och de av alla partierna så omhuldade ”småföretagarna” skulle antagligen må mycket bättre av att kunna få riktiga anställningar och slippa tvingas agera kapitalismens fotsoldater och kanonmat.

Socialismen är inte en bra ideologi för att den hjälper till att utjämna förutsättningarna för enskilda att vinna på lotteriet och uppnå ”den amerikanska drömmen”. Socialismen går inte ut på att göra alla till duktiga kapitalister på ett mer rättvist sätt. Det är socialliberalism och det kan Folkpartiet få syssla med. Vi ska inte ha höga skatter på höga inkomster och samlade rikedomar för att det är lönsamt eller underlättar för privata företag att anställa, utan för att det är rättvist och för att det förhoppningsvis i längden onödiggör de privata företagen.

Att starta och driva ett företag för att man inte ges andra alternativ är inte en välsignelse. Att för egen vinning starta och driva ett företag som lever av andras arbetskraft är inte en mänsklig rättighet eller någon naturrätt. Det är en väldigt specifik historisk konstruktion som uppfunnits för att underlätta utnyttjande. Vi som i någon bredare mening räknar oss som ”vänster” måste sluta läsa DN så jäkla mycket och köpa deras världsbild. Vi måga våga komma med en alternativ verklighetsbeskrivning.

Om högern lobbar aggressivt för att få in aktiekunskap, entreprenörskap och annat fluff på skolbarnens scheman, varför finns det då inte en vänster som kräver klassanalys eller marxism på schemat? Varför framförs inga alternativ?

När högern kommer med sina ständigt idisslade, ur luften tagna ”sanningar” av typen ”privata företag är närande, gemensamt ägande är tärande” eller ”nya idéer kan födas inom privat verksamhet, men inte inom offentlig”, måste vi bemöta detta som de konspirationsteorier och det snömos det är. Vi ska inte pedagogisk börja förklara att ”ja, men OK, vi har privata företag som ‘skapar’ pengar och jobb då, så har vi välfärd så att alla mår bra”. Det säger alla partier och det tycker i princip alla människor redan.

Men staten skall komma ihåg att den är just staten och kan ‘skapa’ i princip hur många arbeten den vill. Staten måste börja använda politiken som ett redskap aktivt. I stället för att sätta sig med armarna i kors och tillbe och offra till de mystiska ”marknadskrafterna” och hoppas att de ska lösa alla problem. Vi vet ju att marknadskrafterna förstör livet för många, skapar och upprätthåller fattigdom i stora delar av världen och är på god väg att avliva hela planeten. Vi har prövat marknadsekonomin nu. Den fungerar inte! Det känns hemskt att behöva gå och rösta på ett parti som ingår i en tänkt regeringskoalition som tänker fortsätta tillbe samma gudar. Som nöjer sig med att visa liberalismens lite mänskligare ansikte genom att inte lika demonstrativt titta åt andra hållet när utförsäkrade tar livet av sig. Och som troligen inte ens kommer att vinna valet, eller i alla fall inte den ideologiska striden på sikt. För det är ju som Paul Heaton från Housemartins sa:

Jag funderar därför faktiskt på att rösta på John Major i stället. Vem vill du helst ska sköta dina bankaffärer, John Major eller Tony-jävla-Blair? Torygänget med Major i spetsen är ju proffs på att vara kapitalistsvin. Om vi därför får en ny labourledare, som innerst inne är konservativ, är det bättre att rösta på de som har kompetens och faktiskt står för vad de gör.

———-———————————————————————————————————————————————————–

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Svenskt fiske – det pelagiska fisket idag, Hans Norebrink skriver Klaustrofobisk välfärdsskymning, loaderrorready skriver Nytt socialistiskt flygblad till Lunds hushåll, Bo Myre skriver Välkommen på VALVAKA 2010!, dagspendlaren skriver Studenterna tjockar upp bussarna just nu, domljuger skriver Studenters situation blir inte bättre

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.