Jag skriver bäst i polemik. När det blir lite tyst här på bloggen emellanåt beror det oftast på att jag inte snubblat över någonting som jag vill bemöta. Det kan låta tråkigt och negativt och man borde förmodligen försöka sig på att skriva mer hoppfullt och utopiskt, men vi lever i en sådan värld att det ibland kan vara svårt att hitta framtidshoppet. En fin sak är ju att alternativa visioner tenderar att titta fram liksom i förbifarten när man kritiserar exempelvis en ledare i DN. Ibland krävs det en liberal ledare för att man ska sätta sig ner och formulera en alternativ, socialistisk vision. Och ibland krävs det en riktigt korkad, amerikansk IMDb-kommentar för att man ska bli uppmärksam på förhärskande tankemönster.
För någon vecka sedan såg jag för första gången Robert Bressons sista film L’Argent från 1983 och blev helt överväldigad. Jag tyckte att det var en helt fantastisk film på många sätt. Som vanligt visar Bresson upp sitt suveräna sinne för rytm, transcendens och avskalad bildkomposition. Han firar nya triumfer i asketiskt berättande och bygger upp hela filmen som ett musikstycke. Men låt mig lämna dessa estetiska hänsyn åt sidan en stund och komma in på filmens eventuella ”budskap”. Ett sådant bör ju alltid finnas mer eller mindre uttalat, i alla fall enligt gängse Oscarsvinnarmall. Här någonstans är det kanske lämpligt att påpeka att texten nedan innehåller ”spoilers” för den som nån gång vill se L’Argent utan förhandsintryck.
Pengarna är i filmen (och i berättelsen av Tolstoj som den baserar sig på) något i grunden ondskefullt. Det gamla bibelordet om pengar (eller kärleken till dem) som ”roten till allt ont” är onekligen relevant i sammanhanget. Efter att ha sett L’Argent fylls man som tittare av en djup känsla av sanningen i den utsagan. Men när jag surfade in på filmens sida på IMDb och läste om varför många inte tyckte om filmen och vilka ”argument” de angav för detta – först då började det verkligen gå upp för mig vilket mästerverk filmen är!
Jag tycker mig se en grasserande sjukdom i den moderna filmkritiken, särskilt väl representerad bland de (oftast amerikaner) som ofta är inne och diskuterar och kommenterar filmer på IMDb. Då menar jag såklart inte de som går in och tokhyllar den senaste Transformersrullen eller så. Jag talar om alla de här skolade bohemerna som alla gillar ”samma typ av annorlunda saker”. Som tycker att Stanley Kubrick är tidernas största filmskapare och kan lägga ut texten i evigheter om förtjänsterna hos en kanadensisk independentrulle om tonårsångest relativt någon intill förväxling likartad dito producerad i Hollywood. De som vill matas med samma gamla dynga som vanligt, bara med någon liten, lätt igenkännlig twist. Och som ständigt, ständigt är på jakt efter filmers, böckers och teateruppsättningars ”budskap”, i en form som kan sammanfattas i en enda, klatschig mening.
Det här låter antagligen väldigt elitistiskt, men det bjuder jag på. Om det är elitism att kräva varje konstverks autonomi och anse att poesi är något man skriver för att säga saker som endast går att skriva i poetisk form, då skriver jag på elitistkonfessionen utan att blinka. Rå hit med den bara!
Ett exempel är när jag gick ut från I väntan på Godot på Stadsteatern härförleden och hörde två män i min egen ålder bakom mig i trappan diskutera pjäsen. Självklart var målet att sammanfatta hela denna fina uppsättning av ett stort, mångtydigt och upplyftande konstverk i en sentens eller motivational. Den kom också som ett brev på posten, då den ene killen i korta ordalag fällde sitt omdöme om Becketts pjäs sålunda: ”Alltså…den handlar ju om att man kanske inte bara ska sitta och vänta på att saker ska hända….att man får ta tag i sitt liv om det ska bli nåt gjort”.
Hade jag inte varit så konflikträdd hade jag vänt mig om och tackat så mycket för profaneringen. Här hade vi alltså en ”tolkning” av Godot som inte bara ryms längst ner på sidan i en fickalmanacka, utan som dessutom passar in i alla samhällets rådande normer. Det var inga jobbiga politiska, existentiella eller estetiska frågor Beckett brottades med. Folk är för lata helt enkelt, det var bara det han ville säga! Med den sentensen som pitch borde det vara en barnlek att få in spons från Timbro till nästa uppsättning.
På exakt detta sätt handskas många av de självutnämnt alternativa cineasterna på IMDb med filmens kulturarv. Efter att de sett Gudfadern och Scarface så många gånger att de inte orkar mer tar de sig med liv och lust an Bergman, Tarkovskij och Bresson och börjar smula sönder dessa konstnärliga giganter till liberalhegemoniskt snömos i självhjälpsgenren. Gå in och scrolla runt lite i forumen själv så får du lära dig att Bergman egentligen bara ville visa att Gud inte finns och att det är rätt jobbigt att inse, att Bresson gjorde film för att visa hur ett helgon eller en åsna lever men tyvärr gjorde det för ”uttryckslöst” för att man ska orka bry sig och att Tarkovskijs filmer är spännande what if-gåtor som ska lösas som ett matteproblem eller en trasslig knut tills bara en mening av typen ”Carpe diem!” återstår att tatuera in på armen. Att Bresson så smärtsamt visar oss den automatism som styr så stor del av våra moderna liv blir inte en obehaglig tankeställare utan en sorts skönhetsfläck på den individuella frihetens banér.
Min eventuella elitism går i det här fallet ut på att om stora konstverk fungerar på det här sättet är de fullständigt onödiga. Vem behöver läsa 800 sidor Dostojevskij bara för att konstatera att samvetet nog finns ändå och att man inte kan göra precis allt man vill? Vem behöver tröska sig igenom hundratals sidor högstämd lyrik på Runebergs 1800-talssvenska när man bara kan sucka ”ja, si allt är förgängligt!”? Vem behöver egentligen läsa Processen; när man bara kan köpa en T-shirt med texten ”Kafka hade det inte heller så kul”? Det här är ett bra exempel på den ständigt ökande validiteten i ett av mina favoritcitat från Kommunistiska manifestet, som lyder: ”[Bourgeoisin]… har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten…”
Vi lever i en genomkommersialiserad, amerikaniserad värld där förenkling och fördumning är de vassaste av alla vapen som vässas mot oss för att hålla oss fjättrade i både materiellt och intellektuellt hänseende. När vi läst en diktsamling, sett en teaterpjäs eller besökt en konstutställning ska vi inte gå därifrån förundrade, fundersamma, ifrågasättande sakernas tillstånd i grunden. Vi ska gå därifrån som mätta, tillfredställda konsumenter och om någonting ska hänga sig kvar i vårt medvetande på bussen hem är det inte ångest, själslig smärta eller njutning. Det viktiga är i stället att vi kan sammanfatta konstupplevelsen i en fräck one-liner och raskt övergå till att tänka på den läskedryck eller bilmärke som sponsrat ”eventet” och sorglöst börja planera framtida konsumtion.
Konst är en handelsvara. Utbildning är ett yrkesförberedande. Bildning är en hobby att jämställa med att mecka med bilen. Allt, allt, allt ska dränkas i den egoistiska beräkningens och den globala konsumtionsdyrkans iskalla dyngpöl. Konstens och bildningens demokratisering är inte längre på tapeten. I stället handlar det om en profanering som gör mig illamående. Sponsorer i stället för gemensam finansiering, konsumtionsvaror i stället för intellektuella utmaningar och vulgärmaterialism i stället för själslig utveckling.
Exempelvis sägs alltså på IMDbs diskusisonssida kring filmen L’Argent att ”What’s the point of the movie? That human beings have no power over themselves at all? That money can turn people into monsters? If he had no faith in humans at all, why make a movie? Why make art?” Bresson behövde visst läsa en självhjälpsbok i stället för att förpesta det offentliga rummet med sitt förbaskade allvar? Eller smaka på den här: ”Good movies show human beings as they are, good and bad, vulnerable, but they leave a little point of hope.” Här lyckas vår allt genomskådande cineast inte bara sammanfatta ett konstverk i en mening, utan hela begreppet ”bra film”.
Gåtan är löst! Ring Roy Andersson och be honom avbryta verksamheten. Vi behöver inte mer film, nu vet vi vad som gäller. Apropå de chockerande yxmorden i slutet av filmen kläcker samma kommentator ur sig: ”There are of course psychopaths in the world, but they don’t make an interesting subject for art. They are boring. At least for people who want to understand. If I want to see psychopaths, I will watch Halloween, Friday 13th, Saw and so on.”
Vad betyder detta? Låt filmkonsten ägna sig åt enkla, begripliga individer som kan skissas fram enligt någon populärpsykologisk mall och om svaret blir att de är onda, låt dem antingen gå en ond bråd död till mötes själva, eller låt dem slasha loss med yxor och motorsågar till allas vår behovsuppfyllelse? Och skit fullständigt i vad detta säger om oss människor som art, vårt samhälle och våra inre liv?
Men den kommentar som verkligen fick mig att finna ännu en dimension i filmen var denna: ”Money is just a neutral tool, it depends on people and how they handle it. At the moment money is used to do bad things, there Bresson may be right. But it’s not THE evil thing in the world”. Men varför är detta en sån självklarhet? Visst, på en väldigt enkel nivå kan ju pengar användas till onda eller mindre onda syften. Men det blir lite som den klassiska paradoxen ”miljövänlig bensin” eller som välfärdsstater som inom sig snällt delar upp värden som byggts upp på stöld, folkmord och skövling av före detta kolonier.
Bara det faktum att L’Argent provocerar fram negativa kommentarer som anser att kapitalism och pengaekonomi är ett neutralt verktyg avslöjade ännu en dimension av djupsinne hos Bresson för mig. Självklart sjösatte inte det då 82-årige geniet Robert Bresson vad som skulle visa sig bli hans sista film i akt och mening att visa pengaekonomins förbluffande ”neutralitet”. Hade filmen kunnat avslutas med en enkel sensmoral om att ”det gäller att använda pengar på ett klokt sätt så att man gör världen lite bättre” hade den varit fullständigt ointressant. Det är avgjort mer intressant att se den första film jag någonsin sett som tar som en av sina premisser att strukturer faktiskt finns och att pengar är onda. Att de inte kan leda till något gott, utan bara dessa ständiga onda cirklar av utnyttjande, kallsinne och ond bråd död. Den svenska titeln på filmen är Blodspengar och alla pengar är blodspengar.
Att Tolstoj, och Bresson efter en kort betraktelse över hur pengar infekterar och perverterar även familjerelationer, låter skeendena inledas med förfalskade pengar är mycket betecknande. Att förfalska pengar är ju nämligen olagligt och straffbart och kanske rentav ett särskilt illa sett brott eftersom det rubbar maktbalansen i kapitalismen. Men eftersom egendom är stöld är alla pengar i någon mening förfalskade. En viss grupp människor har någon gång samlats och börjat förfalska, förlåt lagligen trycka upp, papperslappar med siffror på och givit dem den svarta, magiska innebörden ”den som innehar dessa papperslappar skall äta, den som icke har dem skall svälta”. Eftersom denna ekonomi alltid haft stöd av vapenmakt har dessa hjul ostört snurrat på genom århundradena och de allra flesta människor har glömt bort det perversa i hela premissen. Kapitalismen har blivit ett fact of life. ”Money is just a neutral tool”.
Men om det inte fanns djupa orättvisor i världen; om alla kunde äta sig mätta på både bröd, skådespel och intellektuell och andlig förkovran – då skulle ju pengarna snart bli överflödiga och likt tyska sedlar på någon av de fantastiska bilderna från 30-talet vikas till svalor och segelbåtar av lekande barn. Men pengar är aldrig neutrala. Pengaekonomin bygger på orättvisor och världens galloperande orättvisor bygger på kapitalismen. De är oskiljaktiga. Alla pengar är blodspengar. Det är därför alla försök att bygga socialism i statskapitalismens skepnad är dömda att misslyckas (därmed inte sagt att de är sämre än mer ohämmad, libertariansk kapitalism av amerikanskt/västeuropeiskt snitt, men det är en annan diskussion).
Kan man då reducera Bressons mästerverk till denna enkla sentens: ”pengar är dåligt”? Nej, naturligtvis inte. Han sysslade över huvud taget inte med den typen av ”propaganda”. Men att ens ha modet, djupet och det öppna sinnet att rota en film åtminstone delvis i denna insikt är genialiskt. Det insåg jag definitivt när jag läste den här kommentaren från IMDb-användaren som ville serveras sina enkla lösningar på silverfat. Och självklart även krävde att alla filmens premisser måste passa in i hans mall om människors godhet och ondska och individens styrka att göra gott, bara hon eller han vill det tillräckligt gärna.
Det här springer ur precis samma hegemoniska tanketradition som gör det helt omöjligt att diskutera kollektiva lösningar på klass-, ras- och genusfrågor. Fullvuxna människor kan resonera enligt följande: Vi kan ju inte tvinga någon att ta ut lika mycket föräldraledighet som sin maka/make! Vi måste ju ta hänsyn till individens inneboende styrka och låta 80% välja att bevara rådande struktur. Problem är egentligen aldrig strukturella utan beror på felaktiga val av individer eller kanske i extremfallet på deras psykopati! Och arbetarklassen kan hållas kvar i bemanningsträsk, osäker vardag och löner som motsvarar en hundradel av deras chefers; för om de bara orkade ta tag i sina liv och använda sin personliga vilja och göra lite fria val skulle de ju snart vara leende entreprenörspajasar i badring med ankhuvud! Ju!
Det är med denna pubertala blick på ”den fria viljan” som dessa amerikanska intellektuella (som säkert ofta är så vänsterextrema att de kan kallas latteliberaler och Obama-freaks) närmar sig Bergman eller Bresson. Och ut kommer ren jävla dynga. Du får se din favoritfilm förminskad till en Aesopisk fabel med en klatschig sensmoral, helst på rim. Eller så avfärdas den som en överspänd intellektuell övning i obegriplig strukturalism. Oscarsstatyetterna fortsätter regna över ” inspirational tales of one woman’s incredible struggle against insurmountable odds”.
En bra film förblir i denna diskurs en film som kan reduceras till floskler om individens styrka. Fenomen som besmittar oss alla och gör oss alla till indirekta mördare i vårt dagliga liv är alldeles för tungt, europeiskt och dystert. Folket skriker: Att se vår egen automatism avslöjas på film känns bara kallt och konstigt, ge oss en överspelande filmstjärna vars tårar har intet gemensamt med de verkliga tårar som faller varje sekund och helt saknar samband med världens sanna smärta!
Kära Hollywood: ge mig då hellre Adam Sandler-komedier som inte förväntas säga mig något om samhället alls. Skona en stackars europeisk elitist från era omvärldsanalyser av Hallmark-snitt. Jag vill inte bli hjärntvättad mer, tack!
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Folk skadas i krig – även i orättfärdiga krig, Jinge skriver Aftonbladets hjärnblödning, Fredrik Jönsson skriver Det här är ditt land
